Traditionell ekologisk kunskap bland samer i Laponia
- om markanvändning i världsarvet Laponia.
I samband med projektet har också mindre utställningar visats på Ájtte, texterna till dessa hittar du nederst på denna sida.
Syfte
Detta projekt syftar till att ge fördjupad kunskap om traditionellt brukande av markerna i världsarvet Laponia. Projektet har dokumentera kvinnors och mäns praktiska förehavanden samt dokumenterat hur deras förståelse och begrepp för naturen kommer till uttryck.
Undersökningsområdet
1996 utsågs ett stort område i Jokkmokks och Gällivare kommuner till ett världsarv, Laponia. Grunderna för utnämningen var den storslagna naturen med ett rikt biologiskt liv och för att det är ett kulturlandskap där den samiska kulturen och rennäringen fortfarande är levande. Fortfarande ligger den offentliga fokuseringen på den storslagna naturen och den samiska kulturen i området har kommit i skymundan, trots att det var den som var avgörande för att det skulle bli ett världsarv överhuvudtaget.
I området finns spår av mänsklig aktivitet som går tillbaka till istiden. Laponia är ett av världens fyra världsarvsområden som representeras av en urbefolkning (Mulk 2000: 7-8). Området Laponia är 9 400 km² stort och uppbyggt kring fyra nationalparker och två naturreservat (Mijá ednam 2000: 12). 9 samebyar är i varierad utsträckning verksamma inom Laponia; Luokta-Mavas, Tuorpon, Jåhkågasska, Sirges, Unna Čearus, Baste, Udtjá, Sierri samt Gällivare skogssameby (Mijá ednam 2000: 17). Traditionell kunskap i Laponia är ett projekt som är tänkt att omfatta de samebyar som har sina marker inom världsarvet Laponia. Få områden i världen har så förhållandevis orörda naturmiljöer. Spåren efter människors liv under lång tid har smält in i landskapet (Mulk 2000: 15). Vad vi ser i ett landskap beror på våra erfarenheter och vår kultur. Sigbjørn Dunfjeld menar att samiskt nyttjande av landskapet är byggt på åratals tillpassning till ekologiska miljöer där resurserna ofta var och fortsatt är begränsade (1993: 32-33). Det var en livsnödvändighet att kunna utnyttja ett spektrum av resurser. Detta är en av grunderna till att ett samiskt kulturlandskap har så få spår efter samiska aktiviteter. En annan grund är att alla spår kan inte läsas av vem som helst. Därför är det så viktigt att informanterna har en lång historisk koppling till undersökningsområdet. Bland informanterna finns unik kunskap om områdets naturförhållanden och om hur man kan försörja sig i denna miljö.
Informanterna företräder följande grupper: de som lever i området, olika generationer, olika kön, olika intresse/yrkesgrupper. Skillnaderna mellan olika intresse/yrkesgrupper kommer fram närmast i hur de utnyttjar området. Med intresse/yrkesgrupper menas i det här sammanhanget slöjdare, renskötare, fiskare m. fl. som lever av naturresurserna.
Metod
Intervjuer
Dokumentationen av traditionell kunskap kombinerar flera metoder. I projektet har intervjuer genomförts med personer som har lång erfarenhet av Laponia-området, intervjuerna har genomförts både med kvinnor och män. De inledande intervjuerna har gjorts i hemmet i Jokkmokk, varje informant har intervjuats flera gånger. Vinterns intervjuer följdes upp med intervjuer på olika platser i Laponia i sommarvistet. Intervjuerna kompletterades med deltagande observationer.
I dokumentationsarbetet har vi också videofilmat vissa intervjuer och arbetsmoment.
Mapping
Information om områdena har även markeras på en karta, så kallad mapping. Med mapping metoden bildar intervjumaterialet en kulturell karta över området Laponia. Informanten får själva, fritt ur minnet teckna på kartan över en plats eller ett område. När det gäller mapping så har Ernst Manker gjort en av de tidigaste kartläggningarna inom undersökningsområdet Laponia. Manker var anställd av Nordiska museet och har utfört en rad fältarbeten samt intervjuat ordningsmän och representanter från olika samebyar och därefter sammanställt en karta över flyttvägar, boplatser samt räknat ut längden på varje flyttsträcka. Detta är publicerat i Acta Lapponica VII 1953. En liknande undersökning i en mindre skala är utförd av Ingrid Bergstrand och Petter Spik i Badjelánnda – Sarek kulturlandskap. Det Bergstrand och Spik har gjort är att de utifrån Spiks berättelser dokumenterat framför allt den egna familjens olika flyttvägar och boplatser. Men dokumentationen berör även andra familjers boplatser i området och utgör därmed en värdefull kunskapskälla. Användbara kartor som har upprättats i andra syften är t.ex. Länsstyrelsens renskötselkartor ren2000.se och Riksantikvarieämbetet har kartor över fornminnena i området. Den karta som visat sig vara lämpligast i det praktiska arbetet är Eniros karta som vi hämtat från Internet. Eniros karta är lämplig att skriva på och den har de samiska namnen med på de olika platserna, dessutom kan man förstora och förminska kartan efter eget önskemål. Det finns många exempel på forskning av urfolk som har använt mapping-metoden.
Samiska språket
Projektet ligger till stor del inom Lulesamiskt område och därför har vi lagt vikt på att ta fram lulesamisk nomenklatur vad olika marktyper och platser m.m. heter på lulesamiska. Jorunn Jernsletten skriver att språket har en associativ kraft och att namnet på platsen kan vara knutet till hur marken eller platsen brukats. Namnen är en växelverkan mellan erfarenheter och aktiviteter i området och den språkliga kommunikationen om platsen (2004: 48). Genom att samerna nyttjat ett område kan det också forma landskapet och vartefter nyttjandet förändras eller försvinner så finns det muntliga traditioner och platsers namn som synliggör det forna kulturlandskapet för senare generationer. Namn på platser kan ses som historiska dokument där det kan framkomma vem eller hur området brukats.
Etikfrågor
Det är viktigt att dokumentationerna sker med åtanke på individens skydd. Vid en publicering av ett intervjumaterial eller ett fotografi så bör man tänka på om texten eller bilden kan anses som känslig eller kränkande. De etiska frågorna har tagits under övervägande redan från undersökningens början. Vid planeringen ska man förutom att erhålla informantens samtycke till att delta i undersökningen, också informera om de konsekvenser som kan följa av att delta i undersökningen för personens del. De etiska reglerna som utgör ICOM:s ställningstagande i museietiska frågor återspeglar principer som är allmänt accepterade av det internationella museisamfundet. Ájtte är medlem i ICOM och accepterar de etiska reglerna i sin helhet.
Utställningstexter
Njálga biebmo
Båsskå – Kvanne
Utställning_Fiske_i_Laponia
Ekosockarskohö text o bild
Kajsa Kuoljok – Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum