| |

ION – Fördjupningstext- i Öster

 

Dikt Maa´reen Gauriloff, översatt av Pauliina Feodoroff Dikt av Maa´reen gauriloff, översatt av Pauliina Feodoroff

 

Det har varit en komplicerad process att försöka förstå vad de saemieh som levde och lever längst i öster av Saepmie genomlidit. Så svårt att det finns mycket mer att upptäcka. Därför kan vi rekommendera att läsa de gedigna arbetet som Anna Afanasyeva gjort under flera års tid.

  • A, ”Forced relocations of the Kola Sámi people: background and consequences”, Master thesis of Philosophy in Indigenous Studies Faculty of Humanities, Social Sciences and Education University of Tromsö, Norway, 2013.
  • Contributing author in; ”Being Indigenous – perspectives on Activism, Culture, Language and Identity”, Edited by Neyooxet Greymorning, 2019, ISBN: 9781138314900

 

 

 

En liten skildring av Ernst Mankers möten med två familjer:

”Vid Ivalos strand får färden utmed Enare Träsks södra strand österut till Nellim under ryska gränsen. Här, vid vikarna av den störa sjön, lever några av de skoltfamiljer som under det senaste världskriget nödgades lämna sitt hemland i Petsamo- Finlands mot ishavet sträckta arm, som togs av ryssarna.

Framför allt var det familjerna i den tusenåriga skogslappbyn Suenjel som fann det rådigast att lämna den farliga krigszonen. De flesta familjerna fick sitt nya hemland vid de långsmala sjöarna Sevettijärvi och Kirakkajärvi nordväst om Enare träsk, och här skulle man försöka att leva sitt liv med samma byamässiga sammansättning som förr. Men för några familjer som kom hit ned till sydöstra kartan av det stora sjöområdet; blev förhållandena mer annorlunda, bysamfundet upplöst.” 

Darja (född Sverloff) och Boris Jefreimoff bodde i Nellim när Ernst Manker hälsade de på dem, han beskrev Darja som en kraftig kvinna inemot de femtio. Det finns en skrift om Darja som Karl Nickul skrev när Darja var 19 år, ”hon var stark redan då, hade en 40- kilos börda på ryggen- rågmjöl, bitsocker, salt, kaffe, te, notgarn, sulläder och vägkost. Hon mindes det väl. De tolv milen till och från Petsamo kloster glömdes inte så lätt. Hon tjänade också ett tag vid klostret, men munkarna var för giriga…samtalet återvände till nuet och det mer närliggande. Darja och Boris var båda livliga och tempramentsfulla, talade med både tunga, minspel och gester.” ”Hur som helst var de dock inne på samma våglängd, och då är det ganska gott. Flykten hemifrån Suenjel hade gett mycket oro, och kanske var den rätt onödig. Ryssarna hade senare visat sig inte vara så farliga. Boris hade nu sitt arbete och sin utkomst på andra sidan gränsen, hos ryssarna. Han som nästan alla de andra manliga flyktingarna i den här trakten arbetade vid ett ryskt kraftverksbygge och for fram och tillbaka över gränsen varje veckohelg. Allt medan kvinnfolken pysslade om sitt här hemma. Renarna då? Jo, Boris hade en liten skock renar, han som de andra husbönderna i Nellim, men för liten att leva på. Därför hade en kusin till Boris tagit på sig att sköta alla renägarnas djur, medan renägarna gjorde sig andra inkomster. Fem hundra mark per ren och år hade renskötaren i lön. Boris hade renar och Darja får, arton stycken. Dem klippte hon en gång i kvartalet, kardade så ullen och spann den på slända. Av garnet stickade så Darja allt som kunde och borde stickas; underkläder, strumpor med mera. Och hon var en mästare på att väva ranor. I förrådsbröden visade Boris med stolthet sin Darjas buntar av vackra ranor.” 

”Ännu en kvinna som etsat sig i minnet mötte vi i Nellimtrakten, det var Kaisa Gavriloff vid Pitkälompolo. Kaisa var född 1884 på ön Kildin norr om Kolahalvön där hade fadern sitt sommarviste, medan vinterbostaden låg inne på landet Kola. Modern var dock från Suenjel och dit kom Kaisa när hon var helt liten. Hon växte upp, blev gift, fick barn, blev änka och fick vara med om flykten från hemlandet. När vi kom till Kaisas stuga, ett av bräder illa ihopsnickrad och redan förfallet ruckel, satt mor själv på sängen vid fönstret och knöt fisknät. Där satt hon i en något skum kvällsdager. Så hade också de gamla sedan urminnes tid suttit där i kvällningen och fört sagan vidare.

  • Ja, hemma i Suenjel där levde sagan, berättade Kaisa. På våren drog alla ut från vinterbyn till sommarens äventyr vid fiskesjöar och i renbetesland. De drog åt norr och de drog åt söder, de drog åt väster och de drog åt öster. Deras stråk var så många som vindarna. Och på hösten kom de alla hem till talvsijd, vinterbyn. Där gick sagan i månsken och norrskensflimmer från stuga till stuga, och folk satt och lyssna.

Men nu är Suenjel borta, talvsijd slut. Och snart är väl sagan död. När ingen lyssnar, dör sagan. Det var dock ingen tårdränkt eller klagande röst som sade detta, inte heller en hopplös resignerad röst. Gamla Kaisa hade alltjämt en glimt i ögat, och hon tog dagen som den kom. Hon band också vidare på sitt nät. ” 

REFERENS:

  • Ernst, ”Rajd och karavan”, s 42-46, 1958

 

Annan läsning:

”Sii´daen som forsvant-östsamene i Pasvik etter den norsk-russiske grensetrekningen i 1826”-  Astri Andersen, Sör Varanger museum

Books written by Robert Crottet, Hand Lidman

 

[Sammanställning av Jannie Staffansson inom projektet I-ON, 2021]