The Summit of the Mountain
The summit of the mountains is not for weaklings.
Despite that, many plants climb to impressive heights.
The ptarmigan finds vegetation here throughout the year.
Temperature readings are reduced almost one EC
for every one hundred meters on a climb to the summit.
On the the summits in Sareks National Park it is almost 10 EC colder than down in the valleys. And for every 100 meter climb, the yearly precipitation increases by 100 mm. On the summits in Sarek there are almost two meters of precipitation yearly,
while the town of Jokkmokk gets only 1/2 meter.
Two-thirds of all precipitation on the summits falls as snow!
Some plants actually survive up there.
They endure winds, cold, drought and short periods of growth.
On Jotunheimen in Norway forty plants are found up to an altitude of 2000 meters.
Foremost is the glacier crowfoot (Ranunculus glacialis) which in Sweden
grows up to an altitude of 2055 meters above sea level.
You can’t get much higher in Sweden.
In the Alps, the world record is attained at 4275 m over sea-level.
It can survive two years without being thawed out from under the snow!
Fjälltoppar – inget för veklingar
Den som bestigit en fjälltopp i klart väder en vindstilla dag har haft tur.
Få miljöer är vanligen mer ogästvänliga än de högsta topparna i fjällen.
Och trots detta klättrar både växter, djur och fåglar upp på riktigt höga höjder.
Här hittar fjällriporna växter att äta året runt.
Stenskvättan häckar här, lika gärna som vid en stenig havsstrand.
Kyla, snö och blåst
Lufttemperaturen sjunker nästan en grad för varje hundra meters stigning.
På topparna i Sarek är det alltså 10-15 grader kallare än i dalbottnarna.
Och för varje hundra meters stigning ökar årsnederbörden med 100 mm.
På topparna i Sarek är det 2 meters nederbörd på ett år
medan Jokkmokks samhälle bara får meter.
2/3 av all nederbörd på topparna kommer som snö!
På väg mot toppen tilltar blåsten,
jordtäcket blir allt tunnare, jordflytning och tjälskjutning ökar
och växtperioden blir allt kortare.
Den ena växten efter den andra faller ifrån.
På det sättet uppstår tydliga vegetationszoner.
Närmare topparna är det bara några få arter som söker skydd
mellan stenarna i blockhaven.
Och i svackor och dalar med glaciärer och ständig snö
blir det helt omöjligt för växter att leva.
Växtvärldens höjdare
På Jotunheimen i Norge
når 40 kärlväxter upp
till 2000 meters höjd!
Här är några
av fjälltopparnas rekordhållare:
Främst av alla är isranunkeln
som på Kebnekaise
klättrar upp till 2055 m.ö.h.
Högre går det just inte att komma i Sverige.
I Norge finns högre fjäll;
på Galdhöpiggen hänger den med
ända till 2370 m.ö.h.
I Alperna slår den världsrekord
med 4275 m.ö.h.
Den kan till och med klara sig två år
utan att alls smälta fram ur snön!
Några andra höjdare
är den knubbiga lopplummern
den gracila toppfrylen,
och dvärgvidet (vår minsta buske!)
som man kan finna
ända upp till 1740 m.ö.h. i Kebnekaise.
På höga höjder
kan även flera bräckor blomma
t.ex. den vackra purpurbräckan.
Lavarna – fulländade levnadskonstnärer
Till och med på topparnas karga stenblock växer det lavar
Särskilt kartlavar bildar förunderliga kartmönster på stenarna.
Röd snö
Många fjällvandrare har sett den röda snön på höga höjder.
En och annan tror kanske att det är luftföroreningar som färgat snön.
Men det är en röd liten mikroskopisk grön(!)alg, Chlamydomonas nivalis,
som funnit sin livsmiljö på gammal tinande snö.
Där simmar den omkring i miljontals i den våta snön.
Blir det varmare än +4oC stryker den med.
Vindblottan
Heights blown free from snow
and depressions with snow drifts
The mountains get a lot of snow in the wintertime.
But the snow is unevenly distributed.
Certain hills and mountain crests are free from snow most of the winter.
In such areas which the wind has blown free from snow, plants are subject to cold,
to drying out and to being blasted by snow in the hard wind.
In other areas where depressions have filled with snow,
the snow can be several meters deep, and melt in late July or August.
The plants are well protected during the winter,
but summer is short–only a few weeks long.
The plants here need to grow and reproduce rapidly.
The vegetation in both these areas is totally different.
The plants which survive the winter without a snow cover are the hardy survivors.
Crowberries, diapensia and creeping azalea have waxy leaves
which are green in the winter and grow tightly together as a carpet
to avoid drying out.
To live in the depressions covered with snow also has advantages.
The plants are rapidly prepared to grow and flower
when the warmth of the spring comes.
Already before mid-summer, before the first mountain hiker appears on the scene,
the mountain heath is bright with flowering creeping azalea,
diapensia and alpine bearberry.
Where the soil is rich in lime, blooming dryas and moss campion
make a bright carpet.
Vindblottor och snölegor
Det faller mycket snö på fjället vintertid. Men snön är ojämt fördelad.
Vissa kullar och bergskammar är snöfria nästan hela vintern.
På sådana vindblottor utsätts växterna för både kyla,
uttorkning och snöblästring i den hårda vinden.
På andra platser – snölegor – ligger snön flera meter djup,
och smälter bort först långt in i juli eller augusti.
Där är växterna väl skyddade under vintern,
men sommaren är kort, bara några veckor lång.
Där gäller det för växterna att vara snabba med att växa och föröka sig.
Vindblottor och snölegor har helt olika växter.
Flera växtsamhällen avlöser varandra
när man går från en vindblottekulle ner i en snölegesvacka.
Särskilt på hösten, när olika växter får olika färger
syns växtsamhällena som bårder utefter sluttningen.
Om man ska bygga hus eller vägar i fjällen är det bra att kunna tolka växtligheten.
Fast det är barmark, kan man ändå veta hur djup snön är på vintern.
Zoner som syns
Man kan tydligt se fyra växtsamhällen om man går på kalkfattig mark
från kullens topp till botten av en svacka:
1. Vindblottan med bl.a.
Krypljung
Fjällgröna
Kråkbär
Ripbär
Klynnetåg
2. Nedre vindblottan med bl.a.
En
Dvärgbjörk
Ripvide
3. Skyddssidan med bl.a.
Blåbär
Lappljung
4. Snölegan med bl.a.
Gräs och starrarter
Dvärgvide
Mossljung
Överlevare på vindblottan
Vindblottans växter är fjällens härdiga överlevare.
De får ingen värmande snöisolering
och måste tåla nedfrysning och stora temperaturväxlingar,
både under sommar och vinter.
När markvattnet är fruset och otillgängligt
ska även vintergröna växter tåla torkande vintervindar.
Då är det bra att ha vaxartade blad som kråkbär, fjällgröna och krypljung.
Deras blad är också hoprullade på längden för att ytan ska bli liten.
Växternas sätt att växa gör det också svårt för vinden att komma åt bladen.
Fjällgrönan växer i täta kuddar,
och kråkbär och krypljung breder ut sig som täta mattor.
I kuddarna och mattorna fastnar också lite skyddande snö under vintern.
Ripbärsplantornas blad vissnar ner på hösten.
Men de sitter kvar som bruna, döda löv hela vintern.
De döda bladen skyddar knopparna
som skall bli nya blad och blommor nästa sommar.
Det ser magert och torrt ut på vindblottan.
Det är förvånande att växter kan hitta nog med jord att växa i.
Men täta mattor och tuvor skyddar marken från blåsten.
I dem fastnar bladrester och annat som kommer med vinden.
På så sätt byggs humustäcket upp under plantorna.
Att leva på vindblottan ger fördelar också.
När vårvärmen kommer är växterna snabbt beredda att växa upp och blomma.
Redan före midsommar lyser fjällheden
av blommande krypljung, fjällgröna och ripbär.
Där det är kalk i marken bildar fjällsippa och fjällglim lysande mattor.