Árjapluovve- tvångsförflyttningarna som ledde till tvångsslakt.
”Nu hava till Arjeplog flyttat lappar, som skola lära eder att rätt vårda edra renar”.- Sa lappfogden till arjeplogssamerna 1920. [2] L.A Eriksson s.22
”För Norge måste man ju numera vara lika rädd som för vargen”- Lars Andersson Spellok, 1930 (s.22, 1930)[2]
”Nu är det så att renbeteskonventionen med Norge räcker ej i evighet, den upphör 1952”- Länsassessor Sundberg till samerna i Árjapluovve 1932, (s.6, 1932)[2] konventionen har ännu inte ”upphört” i praktiken.
Döden tömde marken.
Spanska sjukan hade under 20-talet slagit hårt mot Árjapluovves familjer och många samiska familjer minskade drastiskt. s.135 [10] Den beskrevs som att den röjde en väg av död från Arjeplog till Tjåmotis. Renskötseln led även den med sjukdomsår för renarna, i synnerhet från 1911 och framåt när renpesten dödade nästan alla årskalvar. (S. 48)[5] ”Vintern 1913 har historisk betydelse för Arjeplogs fjällsamer. Redan sommaren 1912 var ett minnesår- då inträffade en svår rensjukdom så att nästan alla årskalvar strök med och dog under sommaren och mot sensommaren även äldre renar. Tidigt, redan vid jul- nyårstider, blev det djup och hård snö nere i skogslandet, så att alla fjällssamer skyndsamt måste vända om upp till fjällen. Men i fjällen var det en stor vargflock, inte mindre än 14 bestar”. -Berättat av Jon Erik Steggo s.13 [9]
Till detta område, hårt sargat av död, anländer de tvångsförflyttade norrifrån. Under åren 1920-1924 nådde runt 20 familjer med sina renhjordar Árjapluovvefjällen. Innan tvångsflytten hade familjerna kraftigt fått reducerat sina hjordar, men ändå tyckte samerna som redan bodde där att det var för stora renhjordar som kom. De 16 renskötande familjerna som redan fanns på området hade efter åren kantande av död, vardera några hundra renar i varje familj, medan de norrifrån kom flyttande med runt tusen renar per familj. (s.19)[2] Den kanske största påverkan för både de inflyttade och Árjapluovvesamerna var just olikheten i sättet att bedriva renskötseln. De som blev tvångsförflyttade var vana att vara ute på öarna i den (nu) norska kusten under sommaren, vilket möjliggjorde att deras renar kunde ströva fritt. (s.51)[8] Dessutom hade gränser stängts i Sábme under en längre period för samerna som migrerade från kusten och över till nuvarande Finland. ”Självklart var Karesuandosamernas renskötsel mer extensiv. Man har inget val när det blir för mycket renar på ett område, och karesuandosamerna var vana vid högt befolkade områden långt innan vi kom till Jokkmokks området. Det var ju därför vi flyttade”, förklarade Inga Orpus. (s.151)[8]
Böter och konflikter
De nya, öppna markerna i Árjapluovve tillät inte samma extensiva metod. Vilket gjorde att renarna lätt sammanblandades och vant vandrade västerut, över till Norge. Det beskrivs att renarna har en distinkt längtan till saltvattnet i de Norska fjordarna, det tros att saltvattnet hjälper till att döda äggen som parasiterna sprutar in i renens näsa. Saltet kan också gynna renens hud och hår, så att det blir starkare försvar mot insekter. (s.103)[8] Men Norge var ju tidsvis stängt för renarna, och dryga böter föll ofta gemensamt på samebyn varje gång renarna följde sin gamla flyttled över den osynliga gränsen. Renarna fick endast beta på andra sidan gränsen mellan första juli och sista augusti. Utöver de perioderna så fick renskötarna lida kraftiga betesavgifter. Till exempel så betalade renägarna mellan åren 1928-1932; 40 873 kr i betesavgifter, 13 122 i skadeersättningar, 5 547 kr för hopsamlande och utdrivning, 2500 kr för hämtning. Totalt = 62 042 kr, vilket motsvarar närmare 2 miljoner kr i dagens värde.
De stora hjordarna och sammanblandningen gjorde också att det blev svårt att få ihop hjordarna inför skiljning till siida- mindre familjegrupper, innan flytten till vinterlandet. Till vinterbetet kom renskötarna då istället med en stor renhjord, som i sin tur gjorde att renarna sammanblandades med de skogsrenskötande samernar hjordar. Árjapluovvesamerna var kraftigt missnöjda med situationen och beklagade sig högt för myndigheterna, vilket givetvis också skapade svårigheter mellan dem och de tvångsinflyttade. Myndigheterna i sin tur var ovilliga att ingripa och bidrog istället med uttalanden som eldade upp konflikter. Den kända historikern Johannes Marainen sammanfattar det lätt; ”Myndigheternas åtgärder för att förhindra en konflikt tycks inte ha lett till större praktiska aktioner. Möjligen var detta medvetet och i enlighet efter en gammal känd princip, söndra och härska.” (s.29)[7]
Innan de tvångsförflyttade anlände så sa lappfogden till renskötarna i Árjapluovve att dem bör lära sig att bedriva den renskötsel som de inflyttade bedrev. Vilket givetvis skapade missämja redan innan de renskötande samerna hade anlänt området och som säkert eldade på konflikten genom åren som följde. ”Nu hava till Arjeplog flyttat lappar, som skola lära eder att rätt vårda edra renar. Sa lappfogden till oss 1920. Tyvärr är det så, att till dato hava vi ej kunnat lära av dem något i fråga om ”god” renskötsel, men det kan ju hända, att vår lappfogde menade sådan renskötsel, där hjordarna gå vind för våg. Sådan renskötsel vilja vi dock ej efterapa. Enligt mitt förstånd är de nyinflyttade Karasuandosamernas renskötsel åtminstone delvis icke ägnad att främja ordning och reda. ”- Lars. A. Eriksson (s.20-22, 1929)[2] Lappfogdens uttalande förargade givetvis Árjapluovvesamerna, som inte var intresserad av att förändra på sitt sätt att bedriva renskötsel, det ville inte heller de tvångsförflyttade. Alla sökte stöd hos myndigheterna. Tillslut skrev landshövdingen G. Malm ett brev till Karesuandosamerna ”..vill jag erinra er om, att villkoret för Er inflyttning var att Ni skola vårda Era renar på samma noggranna sätt som de lappar, vilka bott här före er” [3] Karesuandosamerna svarade att det landshövdingen skriver har dem visst inte fått någon information om att göra, tvärt om så skulle de själva få besluta om vården av renarna. [4] Konflikten fortsatte med hårda ord och person påhopp mellan de olika grupperna av renskötare. (S.24-27)[4]
Vattendelaren: extensiv-, eller intensiv renskötsel
Det talas alltså om två renskötselformer, extensiv- eller intensiv. I kort kan dessa former beskrivas; I den extensiva tilläts renarna spridas mer. Att finna bete själv på ett större område. Familjerna bodde ofta längre ifrån. I den intensiva mjölkades ofta renhjorden, men inte alltid. Renskötarna var i stort sätt alltid hos renhjorden. Skötaren bestämde var renen skulle beta och varierade området oftare. Hela familjen följde med migreringen. I den extensiva renskötseln blir renen mindre hand-tam, medan den intensiva håller hjorden mycket mer tam. Det finns fördelar och nackdelar med båda metoder, beroende på hur landskapet, betestillgången och rovdjurstrycket ser ut. Värt att nämna är att vissa renskötande familjer i området av Jåhkåmåhkke och Árjapluovve hade redan i slutet av 1800-talet börjat lämna den helt intensiva renskötseln som innebar mjölkning. Men det bedrevs heller inte extensiv renskötsel likt den norrut. Utan ett mellanting. (s.49)[5]
1929 höll Árjapluovve- och Ávriesjávvriesamerna rådslag kring de motsättningar som uppstått. (s.24, 1929)[2],(s.28)[4] Kritiken riktades inte främst till de tvångsinflyttade personligen, heller inte mot inflyttningen ”som man lojalt förstod var förestavad av tvingande skäl”-Torkel Tomasson (s.20)[2]. Utan uteslutande mot den renskötselmetod det förde med sig, som man ansåg var olämplig för hur landskapet var format. Man tyckte också att de inflyttade måste minska sin renhjord- för att följa samebyns regler- var argumentet. Lars Andersson- Spellok intervjuades av Samefolkets Egna Tidning, och på frågan om man önskar söka bort Karesuandosamerna från Árjapluovve svarar han; ”Nej, visst inte. Det är aldrig meningen, ej heller har detta ifrågasatts, enär vi förstå, att detta på grund av konventionen inte låter sig göra.(…) De äro sameh som vi. Men saken är den, att på grund av inflyttningen ha betesmarkerna blivit mycket ansträngda. (…) med allt för stora renhjordar i förhållande till betesmarkernas bärkraft.” (no.1, s.5, 1929)[2]
1930- års lapputredning
Med detta i ryggen uppvaktade sedan Lars A. Spellok riksdagsledamoten Carl Lindhagen som skrev en motion (nr 211) som avsåg lösa konflikten som uppstått. Motionen resulterade i ”1930 års lapputredning”. (s.29-31)[4] Men det var inte bara på grund av förhållandena i Árjapluovve som beslutet om en utredning togs, tidigare (1926, -29) hade kraftiga bråk uppstått mellan renskötseln och odlingen inom Gällivare och Jukkasjärvi (under nödår vintertid) och klagomål hade nått riksdagen. Dessa sammandrabbningar hade till och med pressat fram en motion i riksdagen mot samerna, för skydd till bönderna (motionen antogs inte). (s.20)[2] 1930 års utredning skulle samtidigt undersöka möjligheten att flytta renskötare ännu längre söderut till Västerbotten och Jämtland, och se på hur mycket renar som markerna i Sverige kan bära. Ingen same fick delta i utredningen trots att det framfördes som krav från samerna själva 1933. Svaret från staten var att samerna får yttra sig i betänkandet som beräknades vara klart 1935. (s.33-34)[4] Detta förargade ”då Saemeh- enligt utredningens mening- överhuvud anses oförmögna att medverka i ett sammanhängande kommittéarbete rörande sina egna livsfrågor, så är det ju utan vidare klart att de nu tillkallande inte kunna bilda sig ett självständigt och sakligt motiverat omdöme om de främmande betesmarkerna. Den igångsatta utredningen blir sålunda från rent saklig synpunkt fullkomligt värdelös men i alla fall mycket dyrbart för statsverket”- resonerar Gustav Park (s.20)[2] som var en stark debattör och talare för samiska frågor. G. Park misstänkte att orsaken till tvångsförflyttningen- gränsdragningen mitt i Sápmi- inte skulle få den plats den förtjänade i utredningen. ”Den springande punkten i de värsta misshälligheterna i Norrbottens fjällrenskötsel är utan tvivel renbeteskonventionen med Norge. Men utredningen vill till synes inte räkna med denna ens såsom en bidragande orsak till den rådande hopplösa situationen i fjällrenskötseln ”. (s.20)[2]
Resultatet av 1930 års lapputredning tog inte hänsyn till renskötarnas kunskap kring hur mycket renar som får plats inom området, utan ”man bibehåller ett sånt stort antal renar att de norska betena ovillkorligen måste utnyttjas. Utredningen vill ha mycket fler renar än vad renägarna självs anse vara rådigt”- ansåg Gustav Park. Utredningen tyckte att den intensiva renskötseln krävde för stora områden, så den var inte att rekommendera. De tyckte att den extensiva renskötselmetoden, men med mindre grupper, vore att föredra. Under sammanträden fick även Gustav Park erfara fulspel av Lappadministrationen. (s.6, 1932)[2] Han beskriver en episod när de försökte lura honom och samerna att ett möte har inträffat, som inte skett. Varpå han rapporterar till Samefolket: ”det brukar ofta vara så, att när lappadministrationen genomdriver sina förslag heter det, att samerna själva varit med på dem. I detta fall lyckades det ej. Men det gäller för samerna, att ha vaken blick och följa med, annars blir de överrumplade.” (s.14, 1934)[2]
Problemen växer när renar betar över gränsen.
”Renhjordarna som nu hade fått så stor spridning och frihet, hade blivit svåra att hantera och styras av människorna. Förr var ju renskötarna renhjordarnas styresmän och dirigerade renhjordarna som de ansåg var bäst, men nu var det tvärtom. Nu dirigerade renhjordarna renskötarna och bestämde kursen. (…) Renarna hade blivit förvildade och var mycket svårhanterliga och detta gjorde att rensamlingsarbetena inte kunde ge önskat resultat. Stora delar av den samlade hjorden brukade formligen med våld fara sin väg, trots renvaktarna med många duktiga renhundar. ” – Lars Rensund s.33 [9]
”Det är visserligen gott och väl, att renarnas ägare ha stark hänsyn för konventionens bestämmelser, men renarna, när de lida brist, taga ingen hänsyn till traktater och lagbestämmelser”- Torkel Thomasson. (s.10, 1933)[2] ”Om exempelvis en renklöv förvirrar sig till Norge, vilket man ofta med bästa vilja inte kan förebygga, så uppröres hela världen”- Lars Andersson Spellok, (s.19, 1932)[2] ”Trängseln i Arjeplog har resulterat i avbetade lavmarker, och det är föga lockande för unga sameh att ägna sig åt renskötseln, undantagandes i enstaka fall. Den eviga striden med konventionen och mycket annat gör att man blir betänksam. (…) och det bör instämmas i vad kyrkoherde G. Park där sagt angående hans redan 1925 påkallade åtgärder till upphjälpande av då uppkomna misshälligheter på grund av inflyttningar norrifrån, något som emellertid inte ledde till något resultat, beroende på att myndigheterna ansågs att det var bra som det var.” – Lars Andersson Spellok, (s.11, 1932)[2]
Det skapades även konflikter mellan renskötarna kring vitesbetalningarna till Norge och samlingskostnader när renen passerade gränsen. ”Det var en renägare på den tiden, numera död för några år sedan, som många gånger vid samtal brukade komma in på detta problem och alla, som han sade, oskyldiga renägare som var långt från, tex Norge, måste också delta och betala hopsamlingskostnader. (…) Han var ibland, om han fick stöd av sina gamla fränder, beredd att öppna process på den punkten och få det klarlagt av domstol, att alla oskyldiga renägare icke skulle vara betalningsskyldiga.” – Lars Rensund s. 49-50 [9]
Slakta renarna! Enda lösningen!
Länsstyrelsen som innan ansett att förhållandena i området fungerat bra ändrade den åsikten med tiden. ”Slakta renarna- enda lösningen” var länsstyrelsens svar tillslut på Árjapluovvesamernas många gånger framförda bekymmer. I Samefolket debatteras det om principen av om tvångsslakt kan vara försvarlig eller inte. Man kallar det bryska tvångsåtgärder, en kalldusch till förslag, bristande vilja till förtroendefullt arbete från länsstyrelsen. (s.10, 1933)[2]
”det nya året, som bar årtalet 1930, firades av renvaktarna på olika håll i skogarna med till undran om hur allt detta skulle sluta och om det någonsin mer skulle bli ordning och reda med renskötseln. Nu var renarna ordentligt sammanblandade och då måste även samerna själva samlas och dryfta läget. Titt och tätt under hela förjulsvintern hade telegrammen från Norge rapporterat tusentals svenska renar. Renarna var ju för länge sedan dödsdömda om norrmännen hade handlat i enighet med svensk-norska renbeteskonventionen (vår förtydling: de kunde slakta på plats). Men det var en större förtjänst och inkomst för Norge att låta renarna leva och debitera betesavgift.” – Lars Rensund s.31[9]
Tvångsslakten
”Det var den första stora renslakten som företogs i Saltdalen i Norge- man skulle kunna kalla den ”inledningsrenslakten”. Slakten blev upptakten som åtföljdes av stora förödande slakter flera år framåt, som blev ödesdigra och rent ruinerande för en stor grupp människor. Samer och andra renägare, inta bara inom Arjeplogs socken utan också renägare inom Arvidsjaurs socken hade känning och förluster av dessa slakter”. Lars Rensunds. 32[9] Endel nåddes inte av informationen om att tvångsslakten av deras renar skulle ske. (s.6-8)[2] Men de som fick den informationen fick inte veta så mycket mer. ”Nu fick vi höra genom lappväsendet, att länsstyrelsen i Norrbottens län fattat sitt beslut att vidtaga kraftiga åtgärder och döma om minskning av renantalet. Nu visste alla samer vad som skulle komma. Men när och hur det skulle ske, visste ingen. Man räknade med all säkerhet, att de allra största renägarna skulle ju inte slippa undan. Det var enligt vår uppfattning alldeles självklart, att de största renägarnas renantal skulle först av allt toppnedskäras till samma nivå som de medelstoras renantal, och sedan efter toppningen av de stora en mer utbredd minskning. Men till vår stora besvikelse, så tillgick det inte”- Lars Rensund s.44[9]
Vintern 1931 tvingade länsstyrelsen renskötarna till tvångsslakt, och över 7000 djur slaktades av de 11 300 som skulle tvångsslaktats det året. Det rörde sig om mellan 11-19 000 renar i Árjapluovve socken som skulle tvångsslaktas. s.49 [4], [11] ”Visst var minskningen nödvändig. Men myndigheterna hade glömt att förbereda och organisera avsättningen ute i marknaden. På den punkt stöp hela tvångsslakten. På dessa två veckor sjönk renpriserna katastrofalt. All renägare stora som små, fick lida oerhört genom detta prisfall” – Lars Rensund s.46. [9] ”Tror verkligen herrarna att det är möjligt att slakta 12 000- 14 000 renar på 14 dagar?” Sa G.park upprört till Landshövding Gärde och deras män under ett möte i 1932, när han beskrev ett orimligt krav som endel renskötare blivit ålagda. (s.6-8, 1932)[2] Var är den tiden man normalt har på sig att överklaga besluten, undrade Park. ”Alldeles riktigt, att klaga över beslutet äga de full rätt till, men vad betyder det, när ingen gör det?”- svarade Länshövdingen. (s.6-8, 1932)[2]
Tvångsslakten tvingade in många renskötande familjer i fattigdom. Lappväsendet beräknade familjers renhjord med en antagen tillväxt på närmare 25 % varje år, utan att ta i beaktning förluster av väder, rovdjur eller skador. Utifrån denna beräkning antog lappväsendet ett hypotetiskt antal renar som fanns och satte en faktisk summa som skulle slaktas. Det var nödår (depression) i Sverige och vintrarna hade varit hårda för renskötarna i Árjapluovve. Till Exempel antogs en familj antogs inneha ca 1600 renar teoretiskt. Men i själva verket hade de bara 900. Per Larsson tvingades slakta ned till verkliga 533 renar. ” (s.5, 1932)[2] ” (…) så hade han före tvångsslaktens början icke flera renar än han skäligen behövde för sig och sin familj. Genom tvångsslakten har hans sammanlagda renhjord reducerats till endast 533 djur, av vilka han själv äger blott 292 stycken. Denne familjeförsörjare har sålunda genom myndigheternas våldsamma åtgärder kommit under existensminimum som nomad, då familjen består av 5, tidsvis 6 personer. I fråga om många andra av de renägare, som kommit under domen av att tvångsslakta sina renar, torde ungefär samma förhållanden vara för handen. ” (s.6, 1932)[2] Beskriver Gustav Park
”Lappfogden har härjat hårdare än vargen”
Lappfogdens tillvägagångssätt för att verkställa tvångsslakten var mycket omdiskuterat och tillsynes särskilt brutal. ”Många av de medelstora renägarna som fått föreläggande att minska sina renar, blev hårt pressade av lappfogden att slakta till sista renen, däremot hade de största renägarna långt kvar, innan de slaktat färdigt. Men tanken var väl från lappfogdens sida, att slakten skulle fortsätta tills även de hade slaktat färdigt- åtminstone räknade vi med det” – Jon Erik Steggo s.48 [9] .
”I varje fall blir mången genom denna hänsynslösa slakten, som går ut på att endast döda alla renar, som finnas i andras hjordar för en dömd same, huru skadliga djuren än äro, att bli barskrapade på körrenar och dragare samt å lämpliga avelsdjur. Icke under, att ett sådant oförnuftigt förfarande framkallar missnöje och bitterhet” – G. Park (s.4, 1931)[2]
Länsstyrelsen, genom Länsassessor Sundberg, redogjorde I tidningen Norra Västerbotten och försökte tillbakavisa att slakten varit under tvång; ”…ha 64% slaktats, därav genom lappväsendets försorg tvångsvis är kanske ej alltid så egentligt, då det upprepade gånger hänt att lapparna bett lappfogden sälja åt sig, ty du får bättre priser.” Länsassessor fortsätter; ”För den som vill förstå belysa de också den obarmhärtiga tvångsslakt som så mycket talats om, och uttryck sådana som att lappfogden härjat i renhjorden värre än vargen. Säkert hade största delen av dessa långt från hemmahjordarna avverkade renar aldrig blivit återhämtade eller eljest av ägare tillgodogjorda; nu har lapparna fått dessa renar avyttrade till fullt skäliga priser och utan besvär eller kostnad för sig.” (s.15-16, 1932)[2]
Renskötaren Per Larsson Park svarar Länsassessor Sundberg i samma tidning, var han tar upp hur de felaktigt beräknat tillväxten i en renhjord, och därmed inkorrekt uppskattat hur mycket renar som fanns på området. Samt att han saknar 500 av sina renar som någon samlat in- som Länsassessor skyller på de Norska samerna. Han tillbakavisar också de så kallade skäliga priser och huruvida det inte var en tvångsslakt dom utsatts för ”vidare påstår herr S., att lapparna bett lappfogden att sälja åt sig renar för att få bättre priser, men detta är inte sant, (…) ty lappfogden har fått långt sämre priser än vi själva. För den dyraste renen i den redovisning som lämnats mig, har lappfogden fått 19 kr, för samma renar jag fått 23 kr” (Idag motsvarar det ca 600 kr och 715 kr). ”..och ändå har herr S. panna att skryta över fina priser lappväsendets tjänstemän erhållit tvångsnedslaktade renar! Det är verkligen synnerligt att vår egendom skall kunna bortslumpas på detta sätt! Vi nomader höra tydligen till en så tryckt folkspillra inom Sveriges gränser, då lagen kan tillåta något sådant , som för andra folkgrupper i vårt land vore alldeles otänkbart”. Park fortsätter att kritisera Länsstyrelsen agerande i att man skulle påtvinga nordsamernas renskötselmetod i Árjapluovve, och att tvångsslakt blev resultatet. ”Till härpå vill jag säga att vi nu leva i en modern tid och därmed följer också en modern renskötsel, denna har kommit från Karesuando. Men Herr S., skulle ju genom dessa inflyttade lappar lära oss, i renskötseln efterblivna Arjeplogs-nomader, den rätta renskötselmetoden. Men nu har det istället visat sig, att endast ha förstört vår gamla ordentliga renskötsel med sin moderna, som nu till på köpet skall hjälpas upp genom tvångsslakt. (…) ja, sådan är den renskötsel som vi gamla arjeplogsnomader ha blivit välkomnade med och vilken vi nu får lida stora förödmjukelse, helt och hållet oförskyllt”. (s.16, 1932)[2] Avslutar Per. L. Park.
Debatten fortsatte i pressen och tillslut blev den en interpellation i Riksdagen. Socialministern svarade interpellationen och meddelade att regeringen inte hade någon anledning att vidta åtgärder.
Andra protester
Slakten verkade gå planlöst till, någon redovisning av de tvångsslaktade renarna utfördes inte, kritiserar G. Park, ”man bryr sig inte om vad man tar för priser”. (s.4, 1932)[2] Samerna protesterade på olika vis mot detta. Två Fjällmans gjorde det genom att vägra ta emot pengarna från Länsstyrelsens utsända lapptillsynesman som under tvång hade sålt deras egendom. För den ena hade länsstyrelsen tvångsslaktat 78 renar, för den andra 108. De hade satt priserna till 4 kr- kalv, 12 kr- vaja, 15 kr tjur. De utsända av myndigheterna visste inte vad de skulle göra med pengarna som Fjällmans vägrade att emot. (de)”..ville ej mottaga och utkvittera beloppet under påstående att det ej fanns uppgivet av vilken honom tillhöriga renmärken som renarna voro försålda av, även priset var för lågt, märkeskännarens namn fattades och påstod att han har ombud som lappfogden får vända sig till.” (s.47)[4],[6]
Pengarna sattes in på ett konto i riksbanken.
Staten härskar och söndrar mellan samerna.
”Ja, du ska få se, att inte behöver de slakta nå mer! Sedan de fick oss som hade mindre, att slakta och dräpa ut våra renar, så då slipper de största renägarna. Det var väl vi som skulle slakta och inte de.”- Jon Erik Steggo s. 51[9] Tvångsslakten fullföljdes inte helt ut med de 11-19 000 renarna som var meddelat. Det skapade vädligt stora klyftor mellan ”de stora och de mellanstora renägarna” som oftast var de tvångsförflyttade och Árjapluovvesamerna. Denna stora klyfta skapades eftersom några ansågs ha gynnats av Länsstyrelsen och andras tvångsslakt medan andra fick lida stor skada.
”De allra största renägarna som ännu hade kvar mycket att slakta hade då gått till Länsstyrelsen och begärt att få uppskov med slakten till hösten och nästa vinter. De största renägarna beviljades uppskov, medan de medelstora hade fått fullfölja föreläggandet till punkt och sista renen,”- Jon Erik Steggo s. 48[9] Följden hade blivit att medelstora renägare hade behandlats hårt och hänsynslöst, medan de största hade premierats med uppskov till hösten och nästa vinter. ”(…)och ännu 23 år efter kunde Jon-Erik vid 82- års ålder, jämte alla de andra med honom hårt drabbade ställa sig frågan, varför och av vilken anledning skulle de största renägarna gynnas och premieras med uppskov, då alla de mindre hölls efter så strängt?” – Lars Rensund s. 48 [9]”Nog var lappfogden hård mot mig under tvångsslakten och tvingade mig att slakta till precis sista renen på pappret. Men jag säger, så länge gud fader låter mig bibehålla hälsan som jag har fått till idag, så nog ska då ändå lappfogden få se mig i fjällen och arbeta med renar som jag har kvar- kanske vill han helst att jag ska sluta och inte synas på fjällen, och hellre vill se att alla nykomlingar bli ensamma herrar på fjället”- Jon Erik Steggo s. 49 [9]
Renskötarna anmäler Länsstyrelsen till Justitieombudsmannen
Efter händelsen gick ett 20-tal samer med saken till Justitieombudsmannen för att anmäla länsstyrelsen i Norrbotten. De yrkade ansvar för försummelse och oförstånd i ämbetet och mot lappfogden att dömas till ansvar i den mån han kan anses ha medverkat. Man önskade skadeersättning. Resonemanget var att länsstyrelsen i Norrbottens län agerat oansvarigt då man tvångsförflyttade så många familjer med så mycket renar till området, trots att árjapluovvesamerna skrivit till länsstyrelsen och berättat att en sån stor inflyttning var en fara för den redan existerande renskötseln. Man la även fram att beskedet som man fick, att inom 14 dagar skulle slakta ned 11 000 renar var orimligt i både tid, praktiskt kunna hantera den mängden kött och att få sålt till rätta priser. ”tjänstemännen hava i flera år åsidosatt gällande lag och i övrigt vid handhavande av denna vård förfarit vårdslöst och utan iakttagande av den hänsyn till våra berättigade krav, som de varit skyldiga, särskilt när det gäller många lappfamiljers ekonomiska existens och framtidsmöjligheter” (s.29, 1932)[2]Landshövdingen A.B Gärde gav sin syn på saken till Justitieombudsmannen; ”Man kan tämligen visst gå ut ifrån, att lapparnas allmänna oförmåga av objektivt bedömande här utlösts sig i egoistiskt tänkande och att skrumpelfri agitation här har haft en tacksam jordmån ytterligare beredd av den av myndigheternas ingripande sårade stolthet” (S.62)[4],[6]
Justitieombudsmannen avslog anmälan.
Fortsatt svåra år.
Låsta beten åren 1933-34, gjorde att mycket renar från Árjapluovve vandrade över på den norska sidan under vintern för att söka bete. Renskötarna gjorde vintern 1933 en en underdånig hemställan hos Kungl. Maj:t med önskan om lindring i renbetskonventionens bestämmelser. Man förklarar att även om det ansetts att de, i synnerhet de inflyttade, hade det bra ställt så var dessa kostnader och nödår påtagliga för alla. ”Under både nästföregående och sistlidne vinter har det varit alldeles hopplöst att försöka förhindra dessa olovliga invasioner av renar till Norge. Renägarna hava alltså stått maktlösa inför dessa beklagliga missförhållanden” (s.33, 1934)[2] Några starka samiska röster; Nils Thomasson, Gustav Park, Torkel Tomasson och Jonas Åhrén skrev och föreslog att man skulle använda Norrbottens läns lappfond för att betala av de betesavgifter och takster till Norge som ”vidriga natur-och betesförhållanden drabbat de nuvarande arjeplogslapparna och som de själva icke utan ruinerande ekonomiska rubbningar kunna bära” (s.16, 1934)[2] Man försökte mildra konventionens hårda straff för sådant som ej kan rådas över. Men det möttes av tystnad. ”Lappbefolkningen har lidit lika mycket som andra av de onda tiderna, men den har måst känna sig hjälplös och inte sett någon möjlighet att hålla sig framme i samma utsträckning som andra befolkningslager” (tex bönder som fått stöd för förlorade skörd). Man tycker därför att ”en enkel liten framställning om hjälp åt mindre bemedlande fjäll- och skogslappar ej borde avfärdas så bryskt som nu skett.” fortsätter dem. ”Konventionsbestämmelserna visat sig alldeles oefterlevbara, särskilt vidkommande Arjeplog, där, som känt, på grund av inflyttningen från Karesuando råder trängsel och överbelastning på de svenska renbetesmarkerna. Någon utjämning, exempelvis genom överföring av renskötare till Västerbottens län eller längre söderut har på grund av riskerna för konflikt med odlingen ej kunnat komma i fråga annat än i något enstaka fall”. De resonerade vidare att staten därför bör överta betalningen av utgifterna ”…som närmast hava straffkaraktär. Renskötarna har ju faktiskt stått maktlösa inför de missförhållanden som inträtt, vilket nog på sin tid erkändes av Norrbottens län, som fann för gott att upphöra med de kraftåtgärder i form av tvångsslaktning av renar, vilka företogs mot de renskötande lapparna. Rättvisa och billighet synes oss i detta fall icke motivera, att böternas straffkaraktär företrädesvis betonas och hävas. Långt betydelsefullare är att se till att icke nomaderna i Arjeplog ekonomiskt gå under”. (s.16, 1934)[2]
Skyhöga skadestånd istället för önskat gränsstängsel.
”Skola nomaderna i Arjeplog gå under i ekonomiskt hänseende?” Lyder rubriken i Samefolkets tidning. (s.16, 1933)[2] Ett gränsstängsel mellan Sverige och Norge har önskats, utan det blev det ruskigt dyra böter för den enskilde renägaren. ”Skadestånden till Norge. Läget förtvivlat, anser till och med Länsstyrelsen i Luleå”- Torkel Thomasson (s.30, 1934)[2] Under en 4 års period betalde Luokta Mavas och Semisjaur-Njarg samebyar 167 754 kr i skadestånd. Vilket i dagens värde är 5,5 miljoner kr. Ett gränsstängsel var beräknat att kosta 35 000 kr. Man föreslog att kostanden skulle tas från Norrbottens lappfond. Vid det här laget förklarade även länsstyrelsen att ”det måste framstå som en angelägenhet av nationell vikt, att de oregelbundenheter som dessa reninvasioner utgöra bringas att upphöra”. Gustav Park skriver i Samefolket; ”så är det emellertid alldeles tydligt och klart att nomaderna i Arjeplog genom att nödgas utbetala alla dessa (böter), från deras synpunkt å svindlande summor bliva alldeles ruinerade…”(s.16, 1934)[2] Det framkommer att vintern varit så dålig att samerna själva inte ens hittat en matren till sig själva. ”I summa: förhållandena i Arjeplogs fjällrensköstel äro verkligen så hopplösa, som de överhuvud kunna bli. Och vilka positiva åtgärder renägarna än månde förslå för att i någon mån upphjälpa det hela, så godtages dessa icke av vederbörande (lappadministration)… Allmän fattigdom är den mörka framtidsutsikten, därest icke bättre förhållanden… snart inträda” avslutar G.Park. Tillslut beslutades att uppbyggas (1933) (s.22, 1933)[2] ett stängsel mellan gränsen, men först efter mycket mycket dryga böter utfärds.
Saknade röster i frågan
Projektets förhoppning har varit att utgå från samers egna berättelser. Vi har sökt efter de samiska rösterna i huvudsak från Samefolkets Egen Tiding. Det som blir tydligt är att de tvångsförflyttade nordsamerna sällan skriver in till Tidningen. Det kan ha flera grunder, men därför blir det i majoritet pitesamernas röster. Det påverkar också vad som finns att läsa kring ämnet om tvångsförflyttningarna som resulterade i de brutala tvångsslakterna i Árjapluovve.
Ur listorna kring betesavgifter betalade även de tvångsförflyttade hiskeliga summor.
Lästips:
Källa no: 4, No: 9 ger ingående skildringar av denna tid.
Referenser:
1) Samefolkets egen tidning, 1919-1928
2) Samefolkets egen tidining. 1929-1941
3) Lappfogden i Norrbottens södra distrikt. Koncept till utg. Skrivelser. 1933 B 1:2
4) E. Blind, Uppsats, 1930-talets tvångsslakter i Arjeplog, 1989, Etnologiska institutionen Umeå universitet.
5) H. Andersson, ”Tuorpon- människor och land i norr”, LT förlag, 1978, ISBN:91-36-01227-0
6) Norrbottens läns landskanslist. Brevkoncept 1932 volym nr 17 serie D I b A llc:7
7) J. Marainen, ”Förflyttningar i Sápmi- gränsregleringar i Norden och deras följdverkningar för samer”, utgiven av Svenska Samernas Riksförbund (SSR) skriftserie Sápmi 2/84, ISSN:0281-4226
8) H. Beach, Doctoral thesis at Uppsala University, ”reindeer – herd management in transitzonen- the case of Tuorpon saameby in Northern Sweden”, 1981, ISBN: 91-554-1105-3
9) Rensund. L, ”Med Jon-Erik på renstigarna”, 1968, Norrbottens museum, Luleå.
10) Johansson. C, ”Mujto- minnen från jägar- och fisketidningar och den gamla renkonstens dagar”, skrifter utgivna av dialekt, ortsnamns- och folkminnesarkivet i Umeå serie C folkminnen och folkliv nr 5, 1989
11) Svenska Dagbladet, 23 jan 1932
[Sammanställning av Jannie Staffansson inom projektet I-ON, 2021]