I-ON text Eajra
”När de sista dalalapparna tvingas flytta ut Dalarne och deras kåtor vid Slugufjäll och Storvätteshågna stå tomma, då är Dalarne ett kulturminne fattigare”- Falu kuriren 1931[22]
”Slugufjäll i Sveriges sydligaste sameby var paradiset. Där fanns renarnas trivselland. Där fanns de stora torrfurorna som gav ljus och värme i kåtorna. Där fanns sjöar och bäckar som kokade av fisk. Där fanns de stora hjortronmyrarna, de frodigaste skohö-ängarna och fjällen som gav skydd för de vinande höststormarna. Berättade min far med värme i rösten. Han var en av de sista gamla Idresamerna. Men lik som bibelns berättelse om edens lustgård har även detta paradis ett mörkt förflutet av folkfördrivning”- Olle Andersson, barn till tvångsförflyttade från Eajra. [1]
Samerna blir bestulna på sin rätt till Saepmie.
Den här historien startar 1905 då unionen mellan Sverige och Norge upplöstes. Norrmännen ville inte erkänna samernas rätt till att vara ett folk över gränsen, som de skrev under i kodicillen 1751. Sverige kompromissade med Norge i Karlstadskonventionen 1905, som tillät renar flytta över gränsen i Västerbotten och Norrbotten, men inte i Jämtland och Dalarna. Detta gjorde att samerna i Eajra blev ifråntagna sin rätt till bete på norsk sida. Under unionsupplösningen och de diskussioner man förde i Karlstad så kom man fram till att den nya konventionen skulle gälla i 30 år, och under de 30 åren skulle man vart 10:de år förlänga avtalstiden. Om inget av länderna var villiga att fortsätta det avtalet skulle man falla tillbaka på 1905 års avtal. Kodicillen från 1751 finns alltså kvar i det nya avtalen. (s.15)[3], (§202)[6]
Från att ha hävdat samisk sedvanerätt i Norge vid mötet i Karlstad 1905, tillmötesgick sverige norrmännens krav vid de senare samtalen 1919. De regleringar man gjorde vid dessa överenskommelser kom att försvåra renskötseln markant. Svenskarnas oförmåga att få norrmännen att vika sig i frågan om renbete över gränsen på diplomatisk väg får samerna betala för (s.26)[3]
I över 200 paragrafer reglerades samernas rättigheter och skyldigheter att driva renskötsel i respektive land. [6] skulle det till exempel vara så att renar var i fel land, 14 dagar efter att man meddelat andra sidan om okända renar, så skulle renen nedskjutas eller säljas. Det gällde också om ägaren meddelat att hen kommer och hämtar, men inte gjort det. Men för det kunde man vänta. De intäkterna som kom av de slaktade eller sålda renarna skulle tillfalla renägaren. (s.15)[3]
Jämtländska renbetesfjällens skogsfond
1887 inrättade staten den Jämtländska renbetesfjällens skogsfond, avkastningen från skogsavverkningen inom Jämtland skulle gå till den. Dessa pengar skulle användas till att köpa in mark till kronan, för att nyttjas till renbete i Jämtland och Dalarna. Varje år höll Lappfogden sammanträden med samebyarna var man diskuterade olika områden som var önskvärt att återköpa till kronan.
1905 talade renskötarna, vid ett sånt sammanträde, med Lappfogde Staaf om behoven för utökade betesmarker. Man saknade bättre vår- och sommarbete, på grund av förlusten av betesland i Norge, (var man flyttat mot sjön Femund till) samt jakträtt. Man föreslog då att kronan, bland andra, skulle inköpa Löfåsen.
1914 skrev lappfogden brev till kronan att ”förvärv under årens lopp blivfit allt mer och mer önskvärt, äro.. övre och yttre Hågådalen, Grundagen, Fjätdalen, klutsjön och Hällsjöforsen i Särna Socken till Idre lappby” (bild 7)[7] Lappfogden ansåg att om kostnaderna för de föreslagna inköpen blir dyra, kan de utföras eftersom. ”Detta dock under förutsättningar att all behållning av omskrivna skogsförsäljningsmedel fortfarande får tilläggas jämtländska renbetesfjällens skogsfond” (bild 7)[7] Under ett par år efter 1905 hade markbristen lett till att samerna i Eajra varit i Storfjäten under vintertid, då de ansåg sig a sedvanerätt där. Det ansåg även lappfogden, men för att stilla konflikter mellan bönder och samer så tyckte han att kronan skulle köpa upp även den marken. De andra som var intresserade av området var skogsbolaget Korsnäs. (Sid. 16)[3] Trots att Korsnäs redan hade avverkat de som kunde avverkas inom området, och krävde dessutom ersättning av samerna för förstörelse av skogsmark, och detta på renbetesområde.[9] År efter år kan man läsa i Lappfogdens brev till kronan att han rekommenderar köp av samma marker.
Markerna köps inte upp
1919 valde riksdagen att ta 650 000 kr (idag ca 11 miljoner) ur den jämtländska renbetesfjällens skogsfond för att täcka utgifter i Norrbottens lappfond. [8]
Konflikt med den Norska sidans samer
1905 och framåt klagade de norska samerna på svenska strövrenar, Eajrasamerna förklarade då till lappfogden att norska samerna kastade sten i glashus, för det förekom norska ströfrenar i Sverige mellan juni och oktober varje år. De avslutade brevet med ”med denna meddelan vill jag låta dem veta. Med den dom de dömma nämnda lappbyar, vara de själv dömda.” [10]
Samerna i Eajra och Ruvhten Sïjte önskade en sammanslagning av byarna 1905 och lappfogden samtyckte i det, men det beviljades inte. Det är en möjlighet att konflikten med den norska sidan hade kunna lösas på det viset. ”Genom dess (länsstyrelsens) avoga inställning till en sammanslagning av Tännäs och Idre eller inköp av nya betesområden för att slippa Norge-problematiken, kan deras agerande tolkas som, att man såg en möjlighet att lösa två konflikthärdar samtidigt. Dels den med Norge men också en mellan samerna och bofasta… Länsstyrelsens agerande i frågan kom att lösa intressekonflikten för svensk del.” (s.26)[3]
Lägg ned de fem sydligaste samebyarna!
För att hitta en lösning på de strövrenar som gick över från norsk till svensk sida så tillsattes 1909 en kommitté som skulle undersöka vad som kunde göras, och hur mycket ren en familj behöver för att klara sig, man kom då fram till att en hjord på 2-300 djur med 25% avkastning var nog. Men då beräknade man inte in eventuella tragedier som rovdjur, sjukdomar, tjuvjakt, böter, eller naturkatastrofer kunde medföra. Undersökningen grundade sig på att inget oförutsett hände. (s.12)[3] Kommittén kom fram till att Eajras västliga betesmarker kan hålla en hjord på totalt 500 renar, vid tillfället uppgick hjorden till ca 2000 djur. (s.12)[3] För att renarna inte skulle ströva över på Norska sidan så kom kommittén fram till att ett gränsstängsel var nödvändigt. Detta inte bara i Eajra, utan också i byarna norr om; Ruvhten, Offerdals, Kalls och Hotagen och Åre-storsjö Samebyar. Det beräknades kosta 23 000 kr (ca 1,2 miljoner i dagens pengavärde).
Men man skulle också behöva återköpa 41 gårdar för att kunna täcka förlusten av renbete. Det billigare alternativet var att lägga ned renskötseln i de fem sydligaste byarna och flytta alla till Åre- storsjö sameby. Då skulle stängselkostnaden bara bli 3000 kr och endast 8 gårdar behövde köpas tillbaks. Då beräknat på att var renskötare endast behövde 2-300 djur. (s.13)[3]
Kommittén föreslog två alternativ:
1, att stängsel uppförs längst riksgränsen och att nya betesmarker inköpes åt samerna.
2, nedläggning av de sydligaste lappbyarna. (s.2)[5]
”Man ansåg att området var tillräckligt stort för att täcka samernas behov av renbetesmark. Dessutom var renskötseln så pass dålig i Åre-storsjön, så det skulle bara vara bra för renskötseln där om man lyckades flytta de andra samerna dit. Då skulle man få en bättre och mer ordnad renskötsel där, än den då rådande i Åre- Storsjö … de skulle säkert anse det som en stor fördel att få komma över till de präktiga områdena kring Helagsfjället och Sylarna. ” (s.14)[3], (s.21)[5] 1913 gjorde en av deltagarna i kommittén, Eric von Sydow, en bilaga till rapporten. Var han menade att gällande Eajras situation behöva inga förändringar göras, möjligen kunde man tänka sig endel omflyttningar. Han tyckte att stängsel var alldeles för dyrt och menade att det kan verka ”demoraliserade på samerna” (s.14)[3] – att de då slutar passa sina renar. ” Von Sydow menade däremot att det behövdes köpas upp mer mark åt renskötseln, ”låt sedan förhållandena utveckla sig själva. Visar det sig nödvändigt att flytta på en af dem, är det bäst att göra det, men icke förr än förhållandena blivfa sådana, att de själva önskar det”. (s.27)[5] Att ”flytta på en af dem” menas troligen Jonas Persson (Jo-Persa), då han var den största renägaren vid den tiden. (s.14)[3] Von Sydow hade fortfarande kvar tanken på att flytta samer från de sydligare byarna till Åre-Storsjö; ”man skulle då, sedan den nuvarande renstammen blifvit nedslaktad, hvarmed lapparna ju nu hålla på, hänvisa de bland de nuvarande renegarne i lappbyn (Åre-lappby mm) som skaffa sig nya ”tamare” renar till den del af lappbyns område, där största riskerna finnas såväl på svenska som norska sidan.” (s.29)[5]
Renar far över gränsen och bönder går in i konflikten
Lappfogden utförde en undersökning med samer som flyttat mellan gränsen kring situationen med strövrenar. I sin rapport till länsstyrelsen skrev han; ”Såsom jag ofta förut haft anledning att påpeka vid framställda klagomål rörande svenska renars intrång i Norge, framgår ock här med all tydlighet att överallt där norska lappar sitta intill riksgränsen, deras renar ej heller gå avhålla från intrång på Svenska områden. Enda skillnaden är att vederbörande på svenska sidan, som tillfullo inse att renskötsel invid riksgränsen är ogörlig utan att intrång å båda sidor skola förekomma, ej hittills anfört några klagomål å lidet intrång.” [12]Jo-persa och ordningsmannen i Eajra bekräftade att några hundra strövrenar går över gränsen varje år till de norska fjällen var de söker svalka. Jo-persa var också irriterad på att de norska samerna beordrade sina drängar att driva in renar på den svenska sidan varje sommar. Vid en förfrågan som lappfogden då gjorde sa en av de drängar att de ansåg att de hade betesrätt på den svenska sidan. Lappfogden ansåg att svenska myndigheter också skulle börja ställa krav på norska strövren. (Sid. 17-18)[3], [13] Då det årligen går norska renar in på svenska sidan under hösten för att äta svamp. (Sid. 18)[3] Efter det var det många duster fram och tillbaka om diverse tvister mellan de två samebyarna.(Sid. 18)[3]
När den norska gränsen stängde så försökte man ändra på renarnas betesområden inom den svenska sidan. Den förändrade aktiviteten på renarna fick bönder att framföra klagomål 1910, och i takt med att bönder klagade fick Jo-persa 1912 krav om att skaffa fram fler drängar. Hemmansägare i området protesterade ytterligare 1916 och sände in skrivelser till Landskansliet. (s.11)[3] Mellan 1914 och 1921 var klagomålen från norska sidan däremot färre, vilken kan ha att göra med att renskötaren på norsk sida hade flyttat med sina renar till Svukuriset. Men efter 1921 skedde en förändring och närmare ett brev i veckan ankom lappfogden om klagomål. Ibland kunde breven handla om att spår efter renar efterlämnats. 1921 bad lappfogden Jo-persa att vakta renarna så att de inte gick över gränsen, men han förklarade än en gång att det var omöjligt utan ett gränsstängsel. (Sid. 18)[3] 1926 fick samerna stöd av landshövdingen i Kopparbergs län, var han ansåg att komma till bukt med problemen med Norge krävdes att man skulle uppbygga ett stängsel. Det skulle vara 3 mil långt och kosta ca 60 000 kr. Renskötarna i Idre skulle själva bidra med underhåll av stängslet. Han tyckte inte att en inlösning av mark var nödvändig för att lavtillgången var så god. Att flytta renskötseln till en annan ort ansåg landshövdingen bara leda till att renen i alla fall sökte sig tillbaks till Eajra och då även in i Norge. (Sid. 19)[3],[14]
Politik på högsta nivån.
Redan 1912 skickades till Idre lappby en räkning var det begärdes 1000 kr (idag 52 000 kr), för arbete med främmande ren i 3-4 månader, påtvunget arbete och oreda som därigenom uppstått. Samt ”oersættliga skada på distriktets mossbelupna betesmarker, som förstøts genom tramp” från den norska sidan. Från Amtmanden i Trondhjem gick ärendet vidare till lantbruksdepartementet i Oslo, och upp på regeringsnivå. Departementet gjorde en promemoria som låg till grund för en hänviselse till den svenska utrikesministern. Enligt den norska ministern: ”anerkjendes der ikke fra norsk side nogen sedvansmaessig ret for de svenske lapper til at føre sine ren på beite i tolgendistriktet.” Hænviselsen avslutas med ”jeg har den aere, etter ordre av min regjering at henvende mig til Deres Excellens med anholden om, at der av den Kgl. Svenske regjering maa bli draget omsorg for at denne løsentrasfik bringes til ophør.” ”samt Deres Excellences godhetsfulde medvirkning til inbetalning av det godtgørelse, som renskötaren på norskkraever.” [2] 1914 kontaktade utrikesdepartementet i Norge det Svenska UD, och civildepartemanget om klagan på svenska renar på norskt territorium. Man påpekande att det skett sedan 1905, och att 1911 var det stora hjordar som skulle ha kommit sig in. Man tog också upp ett krav om böter som den norska renskötaren hade meddelat 1912. [11]
Utrymning av samebyn
1922 diskuterade man på det årliga mötet mellan fogden och samebyn att eventuellt utrymma samebyn, genom att köpa in större områden i Tännäs. Man diskuterade även att Jo-persa och ordningsmannen, som också var mågen, skulle ansöka till Tossåsen lappby. De skickade in en ansökan som beviljades, trots protester från renskötare i den samebyn, de hade ju också förlorat sin mark inne på norska sidan. Vintern 1925 förklarar Jo-persa för lappfogden att han ändrat sig och inte kommer flytta till Tossåsen, men att Jo-Jonassson (Jonas) var villig att flytta under bättre betesförhållanden än var som var just det året. (Sid. 18)[3] Det utfördes några försök för Jonasson att flytta, men renarna som flyttades kom mycket snart tillbaka. Skare på våren gjorde att de kunde färdas snabbt. Lappfogden tolkade det som att Jonasson olovligen flyttat tillbaks till Eajra och polisanmäldes både Jon och Jo-persa.”Intressekonflikten mellan de båda staterna, som bottnade i samernas rätt till renbete i de både länderna, kom att bli avgörande för samernas framtid. Denna intressekonflikt kunde inte lösas, ansåg man från svenska myndigheters sida, utan att rennäringen upphörde i Idre.” (s.26)[3]
1930 skrev ”Jovva” från Frostvikens sameby in till Samefolkets tidning och beskrev problematiken med stängda gränser, och oron för hur markerna skulle klara ett ökat antal inflyttade renar från Eajra; ”För närvarande räknar vi ett renbestånd av ca 3000 renar. Men det råder här bedrövliga förhållanden med hänsyn till Norge. Riksgränsen går nämligen alldeles intill…norrmännen hotar med nedskjutning av svenska renar. På grund av västlig vind hade nämligen renarna tillfälligt trängt in på norskt område. (…) landsfiskalen (…) lyckades av norrmännen utverka en frist på tre dagar, inom vilken tid renarna skulle återföras, annars skulle kraftåtgärder vidtagas… inför dåligt hot frågar man sig hur det skall gå för Hotagsameh i framtiden och överhuvudtaget för renskötande sameh längts riksgränsen söder ut i Jämtland. Aldrig kunde man på den tiden tro, att det skulle vara renskötseln, som framför allt skulle komma att sitta emellan med anledning av unionsupplösningen 1905. …med Idresamerna för ögonen är situationen för renskötseln i Jämtlands på grund av det spända förhållandet till Norge tryckande. Hotet om nedskjutningar och hotet om allehanda andra kraftåtgärder är givetvis ägnad att framkalla bitterhet och håglöshet hos renskötande sameh, och man känner sig som vore renskötseln endast i vägen. ” [20]
Häradsrätten i Särna
1928 anmälde lappfogde Staaf till länstyrelsen i Jämtland Jo-persa och Jonasson för olaga flytt enligt 1989 års renbeteslag. Jo-Persa anlitade en dyr advokat i målet som argumenterade för att samerna inte trodde sig måste flytta vid en ansökan till Tossåsen, att de kunde välja att avflytta om så ville. Anledningen till att man gav upp flytten till Tossåsen var på grund av klövsjuka och att många av deras renar dött av den sjukdomen då de befann sig i Tossåsen. Man hade även vittnen som styrkte att samerna gjort försök att flytta upp 1925, -26 och -27, men att många renar hade återvänt till Eajra eller gått förlorade. Åklagaren å sin sida, menade att man flyttat med alla sina renar och ej fått tillstånd att flytta tillbaka. Han hävdade att de renar som fanns kvar i Eajra var vildrenar och ansåg att en renägare inte måste flytta med sina renar för att en flytt ska vara genomförd. (Sid. 20)[3],[15] Lappfogden menade att på grund av att relationen till Norge var så ansträngd, var en flytt behövlig. Att han inte tvingat samerna att flytta till Tossåsen och ansåg att totalsumman i böter som dem hade betalat genom åren till Norge låg på ca 26 500 kr (ca 770 000 kr idag) och var skäl nog för att samerna skulle önskat en flytt. Häradsrätten förklarade att man ogillade åklagarens framlagda åtal mot samerna, på grund av att det enligt rätten inte blivit styrkt att samerna varit tvungna att flytta, utan endast erhållit rätten av inflytta till Tossåsen. (Sid. 22)[3],[16] Häradsrätten fann att det inte fanns någon skyldighet för dem att flytta från sina hemtrakter och att det var anmärkningsvärt att det skulle ske under tvång från samhällets sida. Det tillstånd som getts de två renägarna att få bedriva renskötsel i Eajra ansågs icke förverkad. När tvisten i Häradsrätten drog igång blev det starkt stöd i pressen för samerna, plötsligt har samerna blivit något som dalkarlarna tog sig an. Här skulle det inte komma jämtlänningar och andra som säger om man ska ha samer i Dalarna eller ej. Man tog till så starka ord som att det fortfarande skulle råda livegenskap (slaveri) i Sverige om samer tvingades lämna Dalarna. [4]
Hovrätten
Landsfiskalen fortsatte att driva målet i Svea Hovrätt, i stort var det samma argument som lades fram från båda sidor. Åklagaren menade också att i och med 1919 års konvention får katastrofala följder för renskötseln i Eajra, att de gått miste om rätten att bedriva renskötsel i Norge, [17] vilket han då antydde att både samerna och allmänheten tycket det vore bäst om renarna försvann från Eajra. Argumentet var Jo-persars höga ålder samt att han varit sjuk och då inte kunde ta hand om sina renar. (Sid. 22)[3] Åklagarens påstående att Jo-Persa skulle vara en skröplig lappgubbe saknar grund och bekräftas i ett brev från Lappfogden var denne berättar att Jo-persa varit i kontakt med fogden på telefon och begärt att få stanna i Tännäs för att slakta ren och sedan fortsätta till Tossåsen 1928. Fogden gav tillståndet. Person hade överlåtit åt Jo-Jonasson att sköta affärer i Tännäs, själv hade han skidrat 10 mil norrut till Fjällgården inom Klövsjö socken och sålde renar som tillhörde honom där, men som fanns i en hjord tillhörande Kroiks. (s.24)[3],[19] Hovrätten dömde 1930 samerna att ha uppehållit sig i Eajra olagligt. [18]
De dömdes till 100 kr böter vardera. På grund av den låga boten så förhindrades de att överklaga, då rättegångsbalken begränsar överklaganden under 500 kr. Detta försökte Jo-persa bestrida livet ut. En månad efter att domen föll 1930 konstaterade länsstyrelsen att fallet var avslutat och att samerna inte hade rätt att befinna sig i Eajra med sina renar. Sen dömde man dem till vite om de inte lämnade innan årsslutet. ”..att den tredskans renägarens renar skola överlämnas att vårdas genom annan än den tredskande eller att låte en del renar nedslaktas.” [20] ”dessutom har länsstyrelsen tillkännagivit och varnat Persson och Jonasson att därest avflyttningen icke fullföljes, länsstyrelsen kommer att förutom prövning av vitespåföljden taga under övervägande att förordna Perssons och Jonassons renar skola överlämnas till vård hos utomstående eller låta en del av renarna nedslaktas” [2]
Kungen, hjälp oss!
Jo-Persa och Jon Jonasson gick till kungs via ett brev 1930, där de skrev att det primära inte var böterna de tilldelades, utan att de uttryckte oro för vad domen ska betyda i förlängningen. Nämligen att samer skulle mista sin rätt att bedriva renskötsel i Idre för all framtid. De menade att tolkningen av renbeteslagen var felaktig. De skrev även att den svenska staten- som de upplevde det och många samer med dem- prioriterade politiska frågor före samiska intressen. [21] Kungen ingrep inte.
Media verkade hålla med jo-Persa ”det utdömda bötesbeloppet är emellertid en bisak i jämförelse med de viktiga konsekvenser den fällande domen fått för de båda hemkära lapparna. ”- Falu kuriren 1931 [22]
Flytten under tvång.
”Vi tyckte det var hemskt att behöva tvångsförflyttas därifrån. Visst låg Slugufjäll mycket isolerat och långt från väg, men vi trivdes så bra där.”- Runa Jonsson, dotter till Maria och Jon, barnbarn till Jo-persa.
Jo-persa och hans hustru Maria vägrade att flytta, men renarna fick inte bli kvar. De tvingades skicka allt med dottern Maria och mågen Jon Jonasson till Tossåsen 1932. Väl i Tossåsen blev det som Jovva förutspått, för mycket renar. Familjen Jonasson tvingades till tvångsslakt på flera hundra renar när de kommit till Tossåsen. Krafterna som behövdes för att protestera mot det, var sedan länge slut.
Jo-persa hade byggt sig ett hus i Slugufjäll och i Hågådalen som hans skulle leva ut livet i. [2] Maria lämnade livet före Jo-Persa, och det är idag ingen som vet om de någonsin återsåg sin dotter och barnbarn. Jo-Persa dog 1940 på ålderdomshemmet i Särna. Kyrkan i Eajra var fullsatt vid hans begravning. Många i bygden beundrade honom för att han stod upp mot myndigheterna. Detta var något oerhört av en same på den tiden. [2] Efter att Maria och Jon Jonasson tvångsförflyttades förklarades Idre Lappby för upplöst.
Kvar blev också Ol-Anta som kom att leva ut sitt liv i Eajra, även han tvingats sälja sina renar och blivit utfattig. Han fick anställning som gränsvakt att vakta renar från Norge och beskrivs som att ha blivit otroligt bitter, men kärleken till renen förblev stark. För det var inte länge som Eajras betesmarker var tomma på renar. Olle Andersson berättar:
”Min far (Paul Andersson) var med om denna tvångsförflyttning. Han var då dräng hos den legendariska, rike renpatronen Jonas Persson (Jo-persa) i Slugufjäll. Ett beklämmande inslag i denna historia var en mycket uppslitande, bitter tvist mellan Jonas Persson och den andra stora renägaren på norsk sida. Jonas Perssons dotter Maria och hans måg Jon Jonasson med familj fördrevs från Idre. Men Jonas Persson själv vägrade att flytta: ”- Jag ska vila i dalarnas jord!” Sa Jo-persa. Och så blev det. [1] Det talas fortfarande med beundran om hans rikedom och ofantliga renlycka. Hans renhjord växte enormt trots hård utslaktning. Utslaktningen var han tvingad till för att kunna betala de enorma skadeståndskrav för olovlig renbetning som restes från Norge. Hans familj blev i praktiken slutligen de enda renägarna i Idre lappby. Alla andra flyttade därifrån eller slutade med renskötseln. [1] Vid den tiden fanns fanns inte gränsstängslet som idag hindrar ren från svensk sida att fara över- och vise versa. På den tiden var det omöjligt att hålla kvar dem då fjällen på norsk sida är högre och erbjuder svalka och skydd, samt att de var bättre gräsbete på den norska sidan. Sommarbetesområden på den svenska sidan är karga och gräsfattiga. [1]”
Det märkliga i denna historien var att 1935 sökte man redan en ny familj som kunde flytta ned till Eajra. De kriterier som skulle uppfyllas för att få flytta ned kunde inte den tvångsförflyttade familjen uppfylla. 1937 kom Ant-Orsa (Anders Olsson) och hans hustru Maaja (Maria) ned till Eajra från Offerdal efter att ha sökt, och fått tillstånd.
Källor:
- Andersson, åarjel-saemieh- samer i sör, Saemien sijte, årbok Nr. 7, ”samer blev bortdrivna från sina hemtrakter”.
- Thomasson, Åarjel-saemieh, Saemien sijte årbok 3, ”Jämtlandssamerna och den tidigare ”gränsbrytningen” i Norge. -Kort översikt och några reflektioner”
- Eklund, Historiska institutionen Uppsala Universitet, ”En lappby uppgång och fall- konflikter kring Idre lappby mellan åren 1901 och 1932”
- Gammalt och nytt från Dalerne, band 5-6, s. 161f- 209, Falun 1931
- Lappfogdens i Jämtlands läns eget arkiv, Vol. FX:2, ”Brev och utredningar rörande Norge 1879-1931”, (ÖLA) avskr. ”Promemoria angående organisation av renskötseln inom Jämtlands och Kopparbergs län”
- Förslag till- konventionen mellan Sverige och Norge – angående flyttplaner rätt till renbetning. Stockholm 1919.
- Lappfogden i Jämtlands län brevkoncept, SE/ÖLA/10878/B I/2, mars 1914
- https://data.riksdagen.se/dokument/DG30199, Kungliga majestäts proposition,nr 199, 1919,
- Lappfogden i Jämtlands läns eget arkiv Vol. Al:5, Idre 1899-1949, lucka 1926-36, ÖLA: Häflingskällan 18/7 1908
- Lappfogden i Jämtlands läns eget arkiv Vol. FX:2, Brev och utredningar rörande Norge, 1879-1931 (ÖLA) nr 110 1913
- Lappfogden i Jämtlands läns eget arkiv Vol. FX:2, Brev och utredningar rörande Norge, 1879-1931 (ÖLA), från norska utrikesdepartementet, 16/7, 1914
- Lappfogden i Jämtlands läns eget arkiv Vol. Al:5 Idre, 1899-1949, (ÖLA) Häflingskällan 16/9 1912, Justitie Rev. Högsta domstolens utslagshandl. 31/5 1930. Nr: 584 (RA) Jämtlands läns allmänna kungörelser Ser. A 1909, Nr: 49 Lappbyordningen, brev från Staaf 1914.
- ibid. Nr 41/14/10
- Samefolkets egen tidning, nr 1, 1926.
- Protokoll från hösttinget i Särna den 6/9 1928 (MTA), s.2-3
- Protokoll från Hösttinget i Särna 6/9 1929. (MTA), s.1ff
- Justitie Rev. Högsta domstolens utslagshandl. 31/5 1930. Nr: 584 (RA) PM av Åklagare Nilsson till Hovrätten, s. 53
- Svea hovrätt Huvudarkiv BIII bIII: volym 249, nr 268 (RA), s 4.
- Lappfogden i Jämtlands läns eget arkiv Vol. FX:2, Idrefrågan 1907-44 (ÖLA) 6/2 1928 .avskr. 31/12 1928
- Lappfogden i Jämtlands läns eget arkiv Vol. FX:2, Idrefrågan 1907-44 (ÖLA) 15/4 1930 .avskr. 13/168 BD
- Justitie Rev. Högsta domstolens utslagshandl. 31/5 1930. Nr; 584 (RA) till konungen 16/4 1930.
- Falu Kuriren, no: 104, 7 maj 1931
- Samefolkets Tidning, 1930, s.20
Ytterligare läsning:
”En lappbyns uppgång och fall- konflikter kring Idre lappby mellan åren 1901 och 1932”- C-uppsats i historia, Per Eklund. 1993, historiska institutionen , Uppsala universitet,
”Idre sameby”- med historiska spår i framtiden.
”Betänkande- med förslag till åtgärder rörande renskötseln i Jämtlands län”
”Den sista rajden- samer berättar om livet förr”- Olle Andersson
Flertalet böcker av ”åarjel-saemieh -samer i sör”- saemien sïjte årsböcker
”Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län”- E Huss
Lappfogdeprotokoll finns digitaliserade på Riksarkivet.
”Gammalt och nytt från Dalarne”- sammanfört ur falu- kuriren årgång 1931-33
”Doft av näver och ene”- samlade dikter av Lajla Johansson
”Ödebygdsminnen- berättelserna om människorna nord i marken”- Tomas Ljung, länsstyrelsen Dalarna
[Sammanställning av Jannie Staffansson inom projektet I-ON, 2021]