| |

ION- Fördjupningstext Julevsábme

 

Den här berättelsen handlar om många fler än 130 familjer. 411 personer. Som mellan 1894 och 1947 tvingades att flytta söderut. s. 144 [1], [4] ”De nordsamiska familjerna å andra sidan som förflyttades till okända marker blev helt rotlösa i relation till landområden och på ett väldigt artificiellt sätt ihoptryckta i stora grupper på order av lappfogden.”-Hugh Beach s. 142 [1]

 

Den förlusten som de alla led. Slutar inte vid att tvingas från sitt hem. För på de nya markerna bodde också samer. Som i sin tur tvingades att flytta på sig. Överge sina hem. En dominoeffekt skapad av staten och myndigheter. Lappfogden styrde med järnhand, men tog sällan ansvar för de konflikter det skapade. Myndighetsövergrepp som placerar och driver på klyftor mellan dessa två grupper, de tvångsförflyttade och de som redan bodde på platserna. Konflikter som till och med ibland skapats redan innan familjerna kommit till platsen. I Jåkkåmåhkke- och Árjapluovve fjällen kom majoriteten av de tvångsförflyttade familjerna att stanna. Sirges var flaskhalsen som majoriteten passerade genom eller pausade i, för att renar och familjer skulle få vila upp sig. Familjerna kunde stanna i flera år i väntan på besked om att de skulle vidare, eller få stanna.

 

Mikal Urheim berätta om de Lulesamiska familjer som var i Vájssá när tvångsförflyttningen skedde. ”Lappfogden sände dem söderöver, men det blev inte omtalat som tvångsförflyttning. Kuoljok sa att det blev en tagg kvar i hjärtat. Inflyttningen för Karesuando blev något ont. De som ägde, deras arveland….. ett motsättningsförhållande uppstod mellan dem och Karesuandosamerna. Det var till exempel otänkligt att de skulle gifta sig med varandra. Äktenskap är ett tecken på relationer mellan folk. Men folk har börjat gifta sig nu, det ser man.
Norge skulle aldrig ha skiljt sig ut från 1905, det var till skada speciellt för lulesamerna. Tusentals renar söröver och jokkmokksamerna; flytta er undan! Men jag vill säga det att vi Vuonagat hade ett väldigt gott förhållande till Vájssáluoktasamerna”.

 

 

Skatteland stjäls:
För att förstå vilka sorger som skapats och bars. Som många fortfarande bär. Måste vi starta vid lappskattelanden. Förr hade samerna lappskatteland. Precis som bönderna skattade renskötarna för de marker som de använde. s. 81 [6]Det var också vanligt att fjällsamer som nyttjade vinterbete i skogslandet, betalade ersättning till den samen som hade just det skattelandet.  ”Skattelapparna hade samma rättsliga position som skattebönderna i Sverige, men medan böndernas rätt genom politiska processer stärkts, så har samernas rätt genom liknande processer försvagats.” s. 14 [9]Skattefjällssystemet varade mellan 1695 och 1886. s. 78-79 [1] I slutet av 1680 startade Avvittringen. ”Avvittringen innebar att stora arealer kostnadsfritt överfördes från Kronan till byarnas ägo. Hur bruket av dessa arealer fördelades mellan enskilda bönder är en komplicerad fråga. (…) Enskilt ägande av fastigheter med egen skog kom först med laga skiftet. Denna form av skifte påbjöds i en kunglig stadga 1827.” s.92 [6] Efter 1886 skapade myndigheterna olika kategorier för samer med hiarkier mellan olika renskötare (s.152)[8], icke-renskötare och bofasta. Med denna förändring miste många samer över en natt sina rättigheter till sina skattefjäll, och de fördelar som var avsatta för renskötare och deras familjer.

 

Dr. Hugh Beach skriver i sin doktorsavhandling att det är anmärkningsvärt att renskötselns beskrivning från lag kommittéen 1883 knappt nämner skatteland. H.A Wismark som ledde kommitténs arbete, och som starkt influerade 1886 lag som landshövding i Norrbotten, hade också samarbetat med von Düben i hans senast bok ”of lappland and the Lapps”. Både von Düben och Wismark var starkt influerade av sociala darwinismen. Von Düben kom senare att jobba för rasbiologiska institutet. Dessutom var Wismark mycket intresserad av mineralbrytning och försäkran av att samiska rättigheter inte stod i vägen för detta. Han motsatte sig bland annat dragningen av odlingsgränsen. (Vårt tillägg: Odlingsgränsen är den gräns som bönder inte fick nyttja marken ovan. Landet ovan odlingsgränsen tillhörde renskötseln). Dr Beach avslutar med att säga ”det finns starka indikationer på att misslyckandet att hantera samernas anspråk på mark i lagen i slutet av förra seklet reflekterar inte brist på det anspråket. Utan mer en ovillighet att erkänna dem.” (s.79)[1]

 

”När bönderna får ta sig slåtterängar långt inne i lapparnas gamla betesmarker, så skulle de också få vara så goda att hålla stängel och lador. Men då hade väl inte gräset halva värdet! (…) är inte bitter av naturen, och han vill inte vara ovän med folket i byarna, men han kan bli arg ibland. Och han undrar hur bönderna skulle kunna leva på sitt hö här ovan odlingsgränsen, om inte lapparna och deras renar funnes till, om inte pörtena voro fulla av fjällappar på vintern. (…) Fjällapparna- ja, där var det andra stora bekymret för en skogslapp. Att fjällrenarna behöva skogslandet på vintern är helt naturligt. Men när skogsrenarna strängt hållas inom ett litet område, som själva länsstyrelsen dragit gränserna för, några mil runt om, så borde de väl få ha denna lilla bit någorlunda ifred. Det skall väl vara de höga myndigheternas mening. Fast underligt ser det ut; fjällapparna ta hela den södra delen av området, där vinterbetet är bäst, och skogslapparna får vackert tocka sig undan för övermakten. Fjällapparna har också sedan gammalt haft både lappfogden och landshövdingen på sin sida, och då är det inte gott för en skogslapp att få rätt. (…) Fjällrenarna beta på ett annat sätt än skogsrenarna. De ta rubb och stubb och flå av lavtäcket, så att den blir svart och utan återväxt. Skogsrenarna däremot tar bara av topparna av laven, utan att skada roten ” Johan Mangi återberättat via Ernst Manker. s. 76-78 [8]

 

När lappskattelanden avskaffades så fick samen bli kvar vid sitt skatteland sin livstid ut. Myndigheterna skapade Samebyar och inom samebyn utgick mark-indelningen ofta från släktens gamla skatteland. På så sätt kunde, till viss del, de enskilda familjers rätt till sina gamla skatteland leva kvar genom fördelningen inom byn. Men detta blev en omöjlighet när stater stängde gränserna i Sábme och bestämde sig för att tvångsförflytta samiska familjer norrifrån söderut. De gamla sameby-ordningarna bröts sönder och fick ersättas med nya ordningar. Så avskaffade staten på administrativ väg all enskild rätt till de gamla arvelanden och hävden.

 

Renpesten och spanskan skövlar:

Det talas om flera sorger. I slutet av 1800 talet så led jokkmokkssamerna stora förluster från utbrott av renpesten. Flertalet renskötare som hade nära 2000 renar i sitt märke hade 10 år efter renpestens härjningar bara några hundra kvar. En renskötare gick från tusen renar till bara tio stycken.

Det är inte varit ovanligt att renhjorden minskar och sedan ökar över några generationers spann. Förlusten kan vara på grund av beteskris, sjukdom, olyckor eller rovdjur. Men arbetar man hårt och har ett nog stort område för att variera betet på, eller för att undvika rovdjur. Så finns en chans att bygga upp en hjord igen. ”Även om myndigheterna ansåg att det fanns plats för mer folk och mer renar, så kan det inte kringgå att det strängt förändrade chanserna för lulesamerna på plats att föröka sin egna renhjord, eller att deras möjlighet att välja väg och varva intensiteten på marknyttjande påverkades.” -Hugh Beach. s. 134 [1]

Ett antal epidemier hade även tagit hårt på renskötarna och deras familjer. Deras antal hade minskat snabbt under 1800-talet. Hultblad skriver att vid 1860 hade familjerna minskat med 75- 80 %. Per Anders Pavval (f.1900) beskrev att spanska sjukan hade röjjt sig en dödsväg genom Tuorpon i linje från Arjeplog till Tjåmotis. (s.119)[1]

 

Vattenkraften dränker Sirges

”Förmätna kryp! Vad kunde väl dessa löss i fjälljättens raggiga fjäll göra för någonting?… åhjo, det visade sig efter några år. Människokrypen representerade en makt, som både bryter berg och behärskar den vildaste natur: tekniken, kulturen, mekaniker. År 1920 började turbiner och generatorer sjunga i en jättesal femtio meter ner i berget i Porjus, där Stora Lulevatten fångas som i en tratt”- Ernst Manker om vattenkraftens intåg. s.8 [10]

”Inför denna kulturgärning måste även den ivrigaste naturskyddsvän förstummas. Men nog var projektet känsligt och dess verkan smärtsam för den som finner ett värde och en tillgång även i den orörda vildmarksnaturen” fortsätter Manker. s.11 [10]

 

”Jag har gråtit flera gånger sedan vi fick besked om att vi måste lämna Luspen. Man älskar ju sitt barndomshem. Vi har haft ett bra liv här, även om det varit enkelt. Vi har fiskat och arbetat med renar och haft kreatur. Nu blir vi bortskickade utan vidare. Tänk att det inte finns någon lag mot sånt. Myndigheterna och Vattenfall bryr sig inte om småfolk som vi. Det är bara bort med oss. När vattnet höjs dränks alla de gamla boplatserna som vi lärt oss att älska. När jag går här så känner jag att här har jag bott i hela mitt liv. Jag är god vän med träden här. Dom är nästan som släktingar för mej, och likadant är det med växterna. Jag vet precis var olika blommor växer år från år och jag brukar bli så glad när de kommer upp på våren. Men vad vet myndigheterna om såna saker? Vad vet dom hur träden känner det när de hugger ned dom, eller hur alla växter och blommor känner det när dom dränks. (…) Om myndigheterna bara hade varit med och sett hur mycket arbete och kärlek som människorna här har lagt ned så skulle dom inte behandla oss på det här sättet. Inga maskiner hade dom, bara armar och ben och ryggar. (…) Nu tvingas våra barn att sprida sej åt alla håll för att kunna leva. Dom är som fåglar som inte har någonstans att landa.” – Sunna Tuolja

 

Myndigheterna frågade Sirges årssammanträde var de tvångsförflyttade skulle placeras. Att neka gavs inte som alternativ. Det  beslutades till Vájssá. Vad Vájssásamerna tyckte brydde sig myndigheterna inte om. Tidigare hade några enstaka familjer ”frivilligt ” brutit upp med sina hemland norrut och kommit till Sirges. Några fortsatte söderut. Anledningen var att unionsupplösningen hade fört en ojämn kamp till norska bönders fördel. Bönderna hade krävt stora skadestånd för nedtrampad gröda varje gång som renskötarna passerade med sina renar påväg till kusten. En son till en av dessa utvandrade sa att ”de valde hellre att fly än illa fäkta” (s.63)[3]

1919 kom ytterligare sex familjer till Vájssá och samma år började man bygga dammen i Uhtsa Muorke (Suorvadammen). 1923 dämdes vattnet upp för första gången. På våren samma år kom det till Uhtsa Muorke 19 familjer till, som skulle bosättas ovanför och väster om Vájssá. Fyra familjer skulle sedan tvingas vidare. Antalet renar tredubblades i Vájssá mellan 1919-1924. (s.)[2]

 

Många vittnar om att man inte hade tid att protestera mot den enorma mängd människor och renar som kom till Sirges, för samtidigt dränkte den fruktansvärda Vattenkraften. Lulesamerna fick ge upp sitt hemland och boplatser till de tvångsförflyttade. Samtidigt som deras andra hem dränktes av staten. Platser de älskat. Under flera år tvingades både lulesamer och nordsamer gång på gång fly undan vattnet. Renens flyttvägar, trivselland och betesområden togs, för vattenkraftens elförsörjning till svenska folket. Vattenkraften skapar död och olyckor på sina mekaniska vattendrag.

 

Några röster:

”Sedan Suorvaregleringarna har trycket från Vájssás renhjordar påverkat förhållandena för angränsande grupper, Svarte-njunjus och Lautasjgruppen. På våren kommer en del av Vájssárenarna över till det tidiga bara områdena kring Guvtjávrre, Sálohavvre, Vastenhaure. stängslet mellan Guvthaure och Salohaure hindrar inte renarna så länge sjöarna är isbelagda. (…) På hösten är Vájsságruppens höstlandsbete förstört. Därför för man över renarna över vuojatädno, där de på hösten betar på en annan grupps område. (…) Sunden fryser inte längre för att flytta över och renarna sprider sig västerut. Större arbete att samla dem ihop. Det går sydväst även, trycker till och med inom Tuorpon.”- Jovva Spiik. 1958 Vattendomstolens protokoll

”Vid en liten vik hade karesuandolapparna övertagit ännu ett viste efter de gamla jokkmokkslapparna och även byggt ett rengärde där. Men då började de spöka på platsen. De gamle gillade tydligen inte nymodernigheterna, och invandrarna skydde sedan ”Kuomhusluokta- spökviken”. Inte långt därifrån låg en gång på en udde gamle (…) från Vájssáluokta som lik. Det var bara i några dagar under en höstflyttning, då den döda gjorde sin sista ackjafärd, men platsen var ändå liksom vigd åt döden”- Ernst Manker berättar s.83 [10]

”Första sommaren vi bodde under Polnu så hade vi inga båtar. Vi lånade en båt som låg vid stranden, som tillhörde de som bodde där sedan tidigare. Så en dag längre fram på sommaren kom dom gående till vår boplats. De hade långa käppar med sig. Vi blev rädda och tänkte att nu kommer de att slå ihjäl oss. Men inte ville de slåss. Käpparna användde de för att hoppa över bäckar med, men det visste ju inte vi då. Vi hälsade på varandra och talade om att vi lånat båten. Dom sa att det var ju riktigt. Så dom var inte alls ovänliga.” ”De kom på sommaren och drev sina renar över älven där vid Enonjalme. Det var Tuoljas, Aira, Kuoljok och Paulus Åstot. I Enonjalme lät de renarna simma över. Det fanns en ö där de märkte kalvarna, Familjerna kom sen med båt. De seglade efter varandra. På den tiden fanns inte motorer. Här nere bodde de nån vecka och så hämtade de härkarna och selade klävjerajden. De for till fjälls upp till Kutjaure. Där bodde de under sommaren. Deras renar blandades med Vaisabornas renar. I början av augusti så skiljde de ut sina renar och vände mot öster. Där uppe vid Kutjaures norra ände drev de sina renar att simma över älven österut.” – Jovna Utsi

”- Det var då väl, Omma, att din kåta stod kvar. Sa Ernst Manker under ett besök. – Åhja, den klarade sig. Men när vattnet steg i våras, ett långt stycke för var dag, då kändes det allt lite kusligt. Fiskkällaren kom under vattnet, nätställningen fick vi flytta, och båtarna släpade vi dag för dag allt högre upp i backen. Så nu har vi båtplatsen alldeles under kåtan.

-Har många kåtabottnar kommit på sjöbotten?, frågade Ernst. – Inte så många än på den här platsen. För här byggde vi en gång våra kåtor för att stanna så gott som hela sommaren, och då ville vi inte vara för nära vattnet. Ser du, för oss fjällfolk är det där våg-skvalpet sorgmodigt att höra på i längden.. Men alla de kåtaställen vi haft utmed stränderna, de ligger nu mest under vatten.” s.31 [10]

”Det blev förstås ett intrång i sörkaitumfolkets gamla marker, när vi kom dragande med våra renhjordar. Vi skötte inte renarna på samma sätt heller. Så nog var det lite svårt i början att komma överens… men det gamla folket här förstod ju så småningom, att inte vi kunde rå för´et, eftersom vi tvingades hit av kungliga majestät och kronan. Inte hade vi lämnat vårt sommarland där uppe vid de norska fjordarna i Troms, om inte gränsen hade spärrats för oss, så svenskar och norrmän skulle göra upp sitt… ja, så kände vi allt, att vi ändå var av samma stam och hörde ihop, och då samsades vi till sist. (…) de tre gammelpojkarna var inte med oss från början, utan slog sig ned här först 1930. En av dem (…) har liksom vi byggt sig en torvkåta. Men de båda andra,(…) bor som förr i tältkåta.” Nils Omma s.37 [10]

Beteskatastrofen i Tuorpon:

1910 anlände den första nordsamiska familjen Tuorpon eftersom gränserna stängts och det hade blivit för trångt i Karesuando området. De sista skulle anlända 1944. Då under fullständig tvång. När de första samerna norrifrån kom så blev det snabbt mycket folk och renar i Virihaure området och den hjorden tröck undan de närliggande grupperna, som då fick ändra sin flyttväg och sommaruppehälle. s. 128 [1] Det kan låta enkelt, men krävs otroligt med arbete för att bryta en rens kompass. Efter att den första familjen gjort sig hemmastadda fungerade samarbetet kring renskötseln bra. Det fanns möjlighet till flexibilitet på markerna och bra bete. De lulesamer som bedrev renskötseln längst västerut liknade ett mellanting av extensiv och intensiv. Däremot uppstod trubbel under senhösten, då hade oftast de lulesamer som bodde i Virihaure gett sig av med sin klövjerajd i augusti, och deras renar drog med sig nordsamernas renar. Nordsamerna, som var vana att bli längre på sommarboplatsen och inte flytta med klövjerajd i flera veckor, var tvungna att skicka ned renskötare flera mil bort till renhjorden för att hämta härkar som de kunde packa på när flytten österut skulle ske. Allt eftersom tiden gick och fler familjer och renar anlände till Staloluokta så blev en uppdelning av markerna oundviklig. Den östligare och sydligare grupperna i Tuorpon som höll på med intensivrenskötsel blev mer och mer undanträngda. I slutet av 20-talet hade de (s.153)[1] nått gränsen för vad markerna kunde tåla, och myndigheterna kom långt i en planering av markens uppdelning i fyra områden(s.153, 164)[1]. Lulesamerna önskade uppdelningen av markerna, men inte de nyinflyttade. Hade det inte blivit stor beteskatastrof i mitten av 30- talet, s.174 [1] så är det möjligt att vi kanske hade fått se ytterliggare en uppdelning av Tuorpon. s.160 [1] 1930 dog över 4000 tusen renar, hjorden halverades. ”Betesmarkerna såg ut som gravplatser, och Tuorpon återhämta sig inte förens på 50-talet” berättade Isak Parffa s.174 [1] Myndigheterna hade innan beteskatastrofen också hotat om tvångsslakt. Renskötarna lyckades övertala dem att vänta med tvångsslakt för att så många renar hade redan dött av hunger. I detta fallet lyssnade myndigheterna. (s.153)[1] Det gjorde dem inte i Árjapluovve.

 

Ibland händer det att illgärningar av några individer kan färga människors syn på en hel grupp. Erik Bergström intervjuade samer i området 1913 beskrev situationen: ”Eftersom det är samer norrifrån som ska förflyttas, så kommer en helt ny faktor i spel, det är frågan om hur relationerna kommer att bli mellan de nya och de gamla samerna. Tur nog så har vi redan tydlig data att referera till i en bedömning, eftersom sedan en tid tillbaka så har några renskötare med familjer kommit till området. I min egen erfarenhet så är relationerna mellan dessa och de gamla de absolut värsta. (…) Det existerar därför ett enat ogillande gentemot dessa nordsamer och de gamla önskar inget hellre än att de ska återvända till sina egna marker. Att de under dessa förhållanden är rädda och har panik över tanken att det ska komma ännu mer av liknande människor, vilket är förståeligt” s. 133 [1] Men det finns även berättelser som skildrar goda samarbeten och vänskap. s. 140 [1]

När myndigheterna igen meddelade att ytterligare familjer skulle anlända 1944 protesterade både de redan inflyttade och lulesamerna. Betet var ansträngt, det var för mycket renar och sammanblandningar mellan hjordarna. Relationen med bönderna hade förändrats från bra, till mycket ansträngt. Böndernas hundar lät härja i hjordarna som dödade och spred. (s.153)[1] Under kommande år omstrukturerades renskötseln flertalet gånger. Stängsel och skiljningshagar sattes upp. Lulesamiska renskötargrupper som tidigare inte haft tvångsförflyttade i sin sijdda påverkades nu i mycket större utsträckning. (s.153)[1] Nortvalle gruppen tvingades skilja ut från grannsamebyn Luokta Mavas (Árvas) gruppen under vinterhalvåret, med vilka de hade starka band till och brukade bedriva gemensam renskötsel med stora delar av året. Per Pavval protesterade högt flertalet gånger till lappfogden, som inte gav vika. s.165 [1] På så sätt slogs även nära familjerelationer isär. Istället skulle de familjerna ta emot tvångsförflyttade. Lappfogden söndrade och härskade.

”Renskötarna bär med sig en historia som vidrör en social kultur, traditioner och band mellan familjer som även knyter dem till stora arealer och specifika marker genom många generationer, oavsett om starka skiften i renens betesmönster sker. En hel historik levnadssätt från generation till generation sammankopplar renskötare till gamla boplatser och kan låta gamla gruppindelningar finnas kvar i bakhuvudet.” (s.99)[1] Starka familjeband betyder ofta starka band även i renskötseln. Social orientering blir en viktig faktor i nästan alla renskötsel grupper, speciellt när en renskötare önskar byta område. (s.109)[1]

 

 

Intensiv/ extensiv renskötsel:

När det talas om intensivrenskötsel utgår man ofta från att mjölkningen var central. Per Anders Pavval berättar; varken jag eller min far höll aldrig på med (vårt tillägg: intensiv) mjölkning då det var känt att vara dåligt för kalven. Pära-Petter var en välbärgad renskötare och enligt Per Anders så praktiserades mjölkning endast av de som hade mindre renhjordar. Likaså gjorde torrmjölkens inträde (1933) att man inte behövde släpa på getterna i hela fjällvärlden. När man inte längre är beroende av mjölken så blir det inte lika viktigt att hålla små, kompakta hjordar. Dessutom blir vajorna mer och mer ovan att bli mjölkade och mindre tama successivt. s. 127-128 [1] ”Men även Nuortvalle gruppen, som länge ansågs vara de stora förespråkarna för intensivrenskötsel, hade smått påbörjat en trend åt det mer extensiva hållet. Som kom av att man inte mjölkade, vilket inte hade något att göra med ankomsten av nordsamer.” s. 130 [1] 1931 skrev Lappfogde Malmström om problemet mellan extensiv och intensiv; längst söderut i samebyn är den lulesamiska gruppen som fortfarande försöker hålla sin hjord med en mer intensiv metod än andra samer i området. Det blir däremot svårare för dem att göra det för varje år som går, eftersom renskötarna i grannområdet bedriver extensiv renskötsel. Vilket har sådan konsekvens att det strömmar in så pass mycket renar i deras hjord att deras egna arbete inte kan fortgå och renarna sprider sig.  (s.159)[1]

 

Nils Petter Persson Pavval (1879-1963):

Jag minns väl tiden när vi hade separata hjordar, till exempel inom det föreslagna distrikten 3 och 4. Naturligt så krävdes det mer arbete än vad som nu utförs, men renarna tog åtminstone ingen skada från det. Renskötselmetoden som nu används är för svag. Renen vandrar från en hjord till en annan. Den som vill hålla sin renhjord samlad kan inte göra det. Andras renar kommer in i sådant antal och snabbt växer hjorden på grund av denna invasion till en storlek att renskötaren inte längre är kapabel att hålla sina djur samman och sedan vandrar till och med hans egna renar iväg och blandar sig med andra hjordar. Man kan skilja dem givetvis och det förekommer. Men det ger liten eller nästan ingen effekt. Om man skiljer idag så kan det vara minst lika många okända renar i ens hjord igen. Denna blandning har startat sedan invasionen av Karesuandosamerna kom till Virihaure. Så länge det bara vara några där gick det bra. (…) Karesuandosamernas (renar) är så skygga och tycks vara halvt förvildade, de springer iväg från folk. s.161 [1], [5]

 

Henrik Guttormsen Omma (f. 1892):

Första åren som karesuandosamerna var i jokkmokk så var renskötseln bättre för att antalet renskötare och renar var färre än nu. Sen dess har det kommit fler människor och renhjorden växte, man var tvungen att låta renen vandra. Sammanblandningarna orsakas av betestillgången och landskapets utformning. Det finns inga naturliga gränser som håller hjordarna separat. Samerna, då som nu, gör sitt bästa. Det beror inte på lathet eller slarv från renskötarna. Ungdomarna arbetar lika mycket nu som de gjorde förr och lyder direktiv och order från dem äldre. Antalet skötare är i god proportion till antalet renar. Renskötseln skulle inte gynnas från en om-organisering under barmarken som uttrycks (…). Passandet skulle bli för strikt. Renarna skulle tröttas ut och kalvarna skulle dö. Betet är på det hela lika bra nu som förr, på vissa platser har laven minskar något. Det är svårt att hitta en lösningen på sammanblandningarna. De planerade sträckorna med stängsel kan göra sitt, antalet renar inom byn är idag inte för stora. s.161 [1], [5]

Hugh Beach noterar i sin avhandling att; lulesamernas önskan att bibehålla ordningen av intensiv passning av hjordarna i separata beteszoner var det som tillät lulesamerna att behålla in integritet som separat kulturell grupp och för att skydda det sista av sina gamla marker för eget bruk. Skydda en identitet som etablerats genom generationer av brukande av samma marker. De hade allt att förlora på övergången till en extensiv renskötsel.  s.162 [1] Karesuandosamerna hade allt att vinna på en extensiv renskötsel, stora hjordar och expandering av marker att nyttja. s.163 [1] ”Ingen grupp gillade tanken på att husera nyanlända utanför familjens nätverk, i synnerhet inte om det medförde potentiella skötselkonflikter.” s.174 [1]

 

Jåhkågasska bildas.

Till länsstyrelsen inom flertalet skrivelser från renskötarna på Kabla området kring svårigheterna som uppstod i renskötseln. Dessa ledde tillslut till att gränser drogs och 1945 bildades samebyn Jåhkågasska ur tidigare Sirges och Tuorpon.

Anta Pirak var flitig att låta Lappfogden höra om de problem som orsakades av tvångsförflyttningarna. Anta Pirak skrev 1924 och 1926 till Länstyrlsensen med klagomål om att Karesunandosamerna betat på deras område (då Sirges/ Tuorpon), vilket lett till nedtrappning och förlusten av bete. Hans byalag som tillsammans hade 5000 renar upplevde att marken inte tålde mer renar än deras. Betet var otillräckligt. När deras vajor inte fick nog med mat slutade de producera mjölk till sina kalvar, vilket försvagade kalvarna och de dog när vintern kom.

 

Sammandrag av Anta Piraks klagan till Länsstyrelsen. 1926:

”I juli månad 1924 skrev undertecknad jämte andra lappar tillhörande Kabla och Pårtafjällens byalag, och flyttande från trakten av Tjåmotis och Njavve i Jokkmokks församling uppåt fjälldalarna till Melätnos utlopp i Virijaur. Där vårt sommarläger brukar vara, och påpeka vissa missförhållanden, som uppstå genom inflyttade karesuandolappars intrång på de betesmarker som äro oss sen gammalt anvisade(?). (…) (karesuandolappar) hava som det synes av egen … trängt in på vårt ovan nämnda område. Att betet för våra renar blir otillräckligt är klart. Då området ej lämpligen kan rymma flera renar än våra omkring 5000 stycken. Förutom alla ströfrenar , som komma både norr och söderifrån, ibland flera hundra. (…) Därom breda de ut sig och far helt sakta efter vårt område. Där betet naturligtvis blir till en dryg del förstört dels genom nedtrampning, dels genom att det själva gräset blir uppbetat. (…) Nu är renen av naturens å noggrann mot betet att den icke vill beta nedtrampat eller nedsmutsat gräs. Följden blir den att svagare vajor blir så utmattade att de inte ha någon mjölk åt sina kalvar, varför dessa ej orkar följa sina möder utan stanna efter och börja vandra på egen hand. Varvid de, svaga som de voro från början, antingen bli rovdjurens byte eller också framåt hösten dö. Somliga av dem dö redan tidigare. Jag har anmält detta förhållande både till lapptillsyningsmannen och ordningsmannen N.A Gruvvisare. Svar var ”ja dessa Karesunadolappar äro verkligen envisa, men vad ska man göra?”.  Att verklig skada uppstått för oss genom Karesuandosamernas intrång framgår därav att under fjolåret med säkerhet 100 kalvar gingo förlorade genom utmattning inom vårt byalag. ” Pirak beskriver vidare svårigheten med nedtrampade beten och konsekvenserna av att ha olik renskötselmetod. Han fortsätter med en uppmaning ”nu är vår önskan, att länsstyrelsen tager denna sak i övervägande och närmare bestämmer gränserna för det område där karesunadolappen få vistas och framförallt ordnar flyttningarna så att närmsta lappar ej behöva under skona flyttningar beträda vårt område.- Anta Pirak, nomad sirges lappby- uti ovanstående äro alla till vårt byalag hörande eniga”

 

Avslutande ord:

Vårt förflutna och vår historia skapar och formar oss. Därför är det viktigt att lära sig sin egen historia.

Tyvärr är tvångsförflyttningen och vad det blev väldigt svårt att tala om.

Vi tycker att alla berättelser är viktiga.

Vår historia är våra rötter.

 

Referenser:

  • H, 1981. Reindeer-herd management in Transition. – the case of Tuorpon Saameby in Northern Sweden. Acta Univ. Ups., Uppsala studies in Cultural anthropology. 3.545 pp. Uppsala. ISBN: 91-554-1105-3
  • Acta Laponica, VI
  • H, ”Tuorpon- människor och land i norr”, LTs förlag, 1978
  • Åhrén. I, ”tvångsförflyttningar eller dislokation: nordsamernas förflyttning till södra Lappland”, Norrbotten 1976-77, Luleå, 1979a
  • Malmström. E, Material gathered in Turpon, Sirkas and Kaalasvuoma sameby in connection with the work of Lapputredningen 1930. Unpublished reports found in the archives of Lantbruksnämnden in Luleå over the heading “lappfogden i Norrbottens norra distrikt konventions- och utredningshandlingar. 1930-30 FX1:5”
  • L, ”Historien om Härjedalsdomen, en kritisk analys”, Vaartoe, center för samisk forskning, Ubmeje, ISBN: 978-91-7601-058-7,
  • Nytt juridiskt arkiv, 1981:1, s.201,208
  • E, ”Rajden går- skogslapparna i Vittinge skildrade i ord och bild”, 1934
  • Päiviö. N-J,”Från skattemannarätt till nyttjanderätt. En Rätthistorisk studie av utvecklingen av samernas rättigheter från slutet av 1500-talet till 1886 års renbetesland”, Uppsala universitet, 2011, ISBN:978-91-506-2236-2
  • E, ”Det nya fjällvattnet- forskning och upplevelser bland lapparna kring Akkajaure”, 1941

Ytterligare läsning: 

”Jåhkåkaska sameby”, Israel Ruong

” I sirkassamernas land”- Ingrid bergstrand

”Tuorpon- människor och land i norr”- Hans Andersson

Ernst Mankers Acta laponica böcker – VII, V,

Bla ”the nomadism of the swedish mountain lapps”

Elly Jannes ”renarna visar vägen”

”vandrande by”- Elly Jannes och Anna Riwkin- Brick

”De bodde bland samer” – Christin och Tore Öberg

”Från vildmark till bygd”- Åke Campbell

”A year in Lappland – guest of reindeer herders”- Hugh beach

”Pärlälvsdalen- dess liv och natur ”- Dag Kihlblom

”Längst stigarna”- Hans Andersson

 

[Sammanställning av Jannie Staffansson inom projektet I-ON, 2021]