SOCKENLAPPARNA
Sockenlapparna är i många sammanhang en relativt bortglömd grupp både inom och utom Saepmie. Det är intressant att belysa deras situation, och även hur det yrket uppkom, i synnerhet för då den visar på en lång tradition som Sveriges stat haft av att vilja styra de samiska nomaderna, och i många fall har metoden av tvångsförflyttning visat sig väldigt lyckad. Möjligt är det därför Sverige brukat den metoden i århundranden helt in på 1950-talet.
”Sockenlapparna utgjorde en från övriga lappar klart åtskild sociokulturell grupp, en grupp som skapats via myndighetsdekret och som kännetecknades av avvikande yrkesspecialisering, en fast bosättning och giftemål företrädesvis inom de egna leden”- Ingvar Svanberg, forskare.(s.37)[5]
Sockenlapparna var under tiden runt 1730 till en bit in på 1900- talet en egen yrkeskategori. Det var en av socknen antagen och ”skyddad” same som skulle utföra sysslor åt bönderna. Den äldsta benämningen av ”sockenlapp” återfinns i en begravningsbok 1731 i Bergs kommun, Jämtland. (s.14)[5] Ersättningen varierade beroende på syssla. Vanliga arbeten var avlivning, flå, kastrering och slakt av diverse djur, men ofta hästar, hundar och katter. (s.13)[5] Sådana sysslor som bönder själva föraktade och inte gärna ville befatta sig med. Många sockenlappar var även skickliga hantverkare som försåg bönderna med rottillverkade rep och korgar. Andra var respekterade för deras kunskaper inom naturmedicin och läkande. Det kan troligtvis varit anledningen till att de återkommande blev anklagade för att driva med trolldom. (s. 29-30)[5]
Trots deras resursrikedom så sågs sockenlappen inte som en full del i samhället, hen blev visad till ett boende en bit utanför bygden och socialiserade mest mellan andra sockenlappar. Sockenlappen låg lågt på sociala skalan i socknen. I vissa socknar hade hen sin egen bänk längst bak i kyrkan. [4] Yrket gick oftast i arv, sockenlappar gifte sig ofta mellan andra sockenlappsfamiljer. Det hände också att de gifte sig med fjällsamer eller andra renskötande samer, ovanligt var det att gifta sig med icke- samer. I endel socknar så hade säkert sockenlappen ett bättre liv än i andra. 1955 skrev författaren Lisa Johnsson om nybyggarlivet i Vualtjere (Vilhelmina) om sockenlappar. ”… sockenlapp, fattiglapp eller rotehjonslapp var samma sak” och att det var en samisk kvinna eller man som inte kunde klara sig själv, och ”…såldes på sockenauktion till den lägstbjudande”(s.13)[5]
Så hur kommer det sig att samer valde att bli sockenlappar? Hur uppstod yrket? Och varför?
Om man läser ur Carl Linneaus ”dala-resa” så talar han om ”gårdslappar” som han träffade i Äppelbo, år 1734.(s.7)[5], vid den tiden hade sockenlappsyrket pågått några år, så det är en god sannolikhet att det var just sockenlapp han syftade till. Var sockenlappen härstammade från har under tider varit debatterat, och synen på samer kan ha haft mer betydande roll i vissa teser. Under ett föredrag om sockenlappar framhöll en författare Högberg att sockenlappar rekryterades från söner av fiskarlappar, vilket i sin tur kom av utblottade fjällappar, ”som på grund av oduglighet, lättja, horsbrott eller andra nesliga idrotter, såsom renstöld, [och] våldtäkt blivit utesluten ur sin stamhjord” (s. 23)[5] Vilket inte stämmer, men visar på statusen hos sockenlappen.
Då Forskaren Ingvar Svanberg undersökte härkomsten av sockenlapparna i södra Dalarna runt 1800-talet, så fann han att samtliga fall härstammade från släkter som alltid bott i mellersta Sverige sedan åtminstone 1600-talets förra hälft. Så långt tillbaks tillåter källmaterialet att följa dem. (s.23-24)[5] Att sockenlappar skulle härstamma från fjällsamer finns det Inge belägg för. Vad man kan se i folkregister så tyder det mer på att sockenlapparna stammade av de skogssamer som genom generationer bott på området. (s.23-24, 29, 38)[5]
Skogssamerna fördrivs.
Nedan följer en kort Tidslinje om hur Sockenlapps yrket föds. Ur myndigheternas önskan om att fördriva samer ur skogarna mot fjällen, och böndernas behov av tjänsterna och kunskaperna som samer hade.
1645 Hälsingland, Järvsö; hittar man i landstingsprotokollen att länsmännen skulle driva ut alla lappar som kom till deras socknar.
1648, Söderhamn; ombeddes bönderna att ange lapparna för länsmannen så att de kunde jagas bort.
1652, Hälsingland; förbjöds allmogen (folket) att inhysa lappar, dvs låta dem bo hos sig. Vilket var vanligt under vintertiden då samerna kom flyttandes ned till vinterlandet. De förbjöd också lapparna att bosätta sig i provinsen. (s.31)[5], (70-71)[6]
1671 utgick en kunglig förordning om att lappar som uppehöll sig utanför Lappmarken, med dem skulle man förfara som med andra tiggare. De ska sändas till närmaste ”slott till att där arbeta uti järn” till dess de bättre sig och kan ”ställas på fria fötter till att resa till lappmarken igen” [7], [8]
1720 (+ 1723) verkställande av en kunglig förordning. Där fastslås att lappar som inte uppehöll sig i Lappmarken skulle tvångsförvisas dit med eskort. Den första förordningen verkade inte ha varit så effektiv, varav den förnyades 1723. [9]
1729: Falun; sände landshövdingen i en skrivelse att samtliga lappar ska samlas ihop och drivas ut ur landskapet och via eskort vidare mot norr. (s.33)[5]
Bönderna protesterar. «Vill behålla en lapp.»
Bönderna skrev under tiden från åtskilliga socknar och anhöll om att ”.. få behålla en eller annan lapp såsom nödiga och bekvämlighet till åtskilliga hushållsvaror och slöjder, såsom nattåget, korgar, och andra förrättningar, vilka de ibland äro av den beskaffenhet att invånarna i orten dels ej kunna åstadkomma, dels ej vilka sig åtaga.” [10], (s.33)[5]
Troligtvis var det sistnämnda hästslakt, (s.33)[5] vilket var enligt kristendomen en smutsig syssla. Som en god kristen skulle man heller inte äta köttet, dessa förbehåll fanns inte i den samiska kulturen. Vilket tillät samer att både slakta och äta hästen.
1730 Dalarna: Samerna i området skrev och bönföll kungen att tillåta dem att stanna i landskapet likt ”…Våra förfäders förfäder härstädes äro födda och in till deras dödsdagar sitt uppehälle här haft, det vi och hade förmodat, få samma Kungl. Nåd och frihet att hugna oss vid”. (s.33)[5]
Varken böndernas eller samernas bedjan kunde rubba beslutet. I juli samma år bönföll samerna igen konungen, “…uti Dalarna kläckta och borna, därest våra förfäder jämväl över de 100 de år hava haft sitt tillhåll, och således så väl uti det rätta lapska språket, som uti deras seder oförfarna, Skola vi nu efter förbemälta publikation oss till Lappmarken begiva, så måste vi nödvändigt så väl till vår andliga, som timliga välfärd lida skeppsbrott”. De avslutar brevet med en vädjan om att de skulle få hålla till med sina renar ”…uti de före nämnde långt upp i Dalarna belägna socknar.[11], (s.33-34)[5]
1730, Dalarna: gav konungen samtycke, samerna skulle få hålla till i norra Dalarna, ovan Falun. Förbehållet att de inte jagade. [12]
Gång på gång under 1600- talet försökte alltså myndigheterna att tvångsförflytta dessa mellansvenska skogslappar norrut. Men trodde, felaktigt, att de mellansvenska samerna var tiggarlappar som kommit norrifrån Lappmarken, och man skulle därför driva tillbaks dem till deras ”rätta hemtrakter”. Men varken lokala eller centrala förordningar lyckades driva bort dem ur Mellansverige.(s.32)[5]
I andra län då? I korthet så försökte man fördriva samerna i nordligare län, västernorrland, Jämtland och Gävleborgs län, men där tilläts samer fortsatt leva. (s.34)[5] I Gävle fortsatte man fördriva samer mellan 1727-1729 men det gick Inget vidare. Samerna i Hälsingland skrev också till Konungen om att få stanna i länet, men fick inget gehör. Även i västmalands län försökte man tvångsförvisa den samiska befolkningen som fanns I skogarna.
”Allmogen (…) har anhållit om tillstånd att få hos sig behålla 1 eller 2ne lappfolk till att betjäna allmogen, dels med nottögor eller linor, så väl som tömmar, som de mycket behändigt skola spinna av granrötter, dels ock med allehanda slags korgar förfärdigad”.
Liknande förfrågningar kom av socknar i Gästrikland i synnerhet Ovansjö, Torsåker och Årsunda, då de behövdes för att utrota rovdjur. [14]
Sockenlappsyrket föds.
Konungen noterar de ekonomiska argumenten tillslut och samtycker förslaget om att lapparna ska få bosätta sig i socknarna på villkor att landshövdingen noga såg till att de stannade i socknen de var antagen i, att de besökte kyrkan och barnen skulle undervisas i kristendom. De fick inte ägna sig åt olovlig jakt. (s.36)[5]
Det var tydligt att myndigheter inte kunde acceptera fortsatt nomadiserande. Lapparna tvingades bli bofasta om de villa stanna i länet. Övergången till bofasthet innebar inte att de automatiskt assimilerades in i samhället, istället kom de att leva som i en minoritetsgrupp. De etniska gränserna som redan tidigare hade etablerats höll vid av grupperna. (s.36-37)[5] Vi vet att sockenlapparna från Jämtland under flera generationer valde sina äktenskapspartners bland sockenlappar även utanför landskapet. (s.37)[5]
Även i Västmanlands län försökte man tvångsförvisa de samer som höll till där, de var delar av samma befolkning som hörde till Kopparbergs- och Västernorrlands län.
Våren 1729 anlände ”..ett parti lappar, av män, kvinnor och barn, 13 till antalet” ifrån Västmanland till Slottsarresten i Gävle.
Landshövdingen frågade kungen vad han skulle göra med dem, och fick till svar: ”..såsom tillförne finnas vara skett, låte fördela dessa till Gävle slottsarrest införda lappar uti socknarna i Jämtland.” [17]
1765 i Gävle jagades samer bort från bygden, landshövdingen gav order om att samer som uppehöll sig i Valbo skulle jagas iväg, vilket verkställdes. ”..med antydan genast begiva sig var och en till sin socken, och där ständigt förbliva” och om de åter skulle ge sig ut i skogarna skulle befallningsmannen ”försäkrat dem om fem par spö i välplägning” och driva tillbaks till sina hemvisten. (s.41)[5]
Tvång om bofasthet:
1731: En prosten Broman verksam i Hälsingland tycks ha varit framdrivande i att få samerna bofasta. Broman lämnade fram ett förslag om att lapparna i Hälsingland skulle tilldelas vissa socknar där de skulle bli bofasta och inte vidare tillåtas nomadisera. Konsistoriet beslöt att ärendet skulle upp i riksdagen samma år, men det tycktes ha behandlats av landshövdingsämbetet i Gävle, var landshövdingen åren 1732 -33 stadgade att varje socken skulle mantalsskriva en lappfamilj. [13] Vilket bekräftades i ett kungligt brev 1735. (s.36)[5]
Tjugo år senare hade fortfarande antagna sockenlappar lyckats bibehålla renskötseln trots fastboende, vilket inte var vad myndigheterna önskat. Myndigheterna gav dem då gång på gång stramare förordningar för att råda bot. En åtgärd kom 1754 i Västernorrlands län, var landshövdingen ålade kronobetjänterna att se till att lapparna stannade i sin socken.
1756 kungjordes att lapparna i Hälsingland skulle lämna in sina bössor till länsmannen under den period då viltet var skyddad från jakt. Samt att barnen ålades att taga årstjänst hos allmogen. Man förbjöd också de samer som inte ”idkade näring” att gifta sig. Dessa förordningar kan ses som ett försök att hålla samerna rätt stationära i socknen. (s.48)[5]
Sockenlappsyrket skapades på grund av en tvångsförflyttning av samer. Samerna ville bli kvar på sina hemmamarker, men de få som tilläts tvingades då ta arbete som Sockenlapp.
”Det framgår med all önskvärd tydlighet att systemet med sockenlappar är resultatet av en centraldirigering.” (s.36)[5], [15, 16]
En sockenlapps liv ska vi belysa mer. Lars Matsson i Bollnäs.
1749 stod han och en annan same inför tinget i Bollnäs, för att de utan tillstånd hade gett sig iväg till andra orter. De ålades enligt den tidens straff att i fortsättningen berätta för länsman om de ”hava nödigt att någonstädes bortresa”. Men Lars Matsson såg sig som en friare man än vad myndigheterna gav honom. 1758 hade han inte lämnat in sin bössa, som sig tvunget måste. Han hade också under den tiden hållit sig undan i skogarna. Kronobefallningsmannen som underrättat föreslog att Lars Matsson skulle straffas med ”fyra par spö”. Men istället blev han förd till Gävle och fick stå inför förhör. Lars Matsson berättade där att han gett sin bössa till en bonde som skulle lämna in den till länsman i Bollnäs, bonden bekräftande detta. Men det verkar ha varit droppen för Lars Matsson, som året därpå inte lämnade in bössan, och lämnade socken förevigt. Han dog 1780 i Husby socken. (s.48-49)[5]
4) Ljungdahl, Gaaltjie, ”Sockenlappar i Jämtland”, 2017. ISBN: 978-91-981159-8-7.
5) Svanberg, ”hästslaktare och korgmakare- resursutnyttjande och livsstil bland sockenlappar”, 1999, ISBN: 91-88466-19-1
6) J. Pettersson, ”Lapparna i Hälsingland”, Helsingerunor, 1, sid 70-71.
7) Tryckt i A A Stiernman, Samling af Kongl. Bref …etc. (Stockholm 1753) s. 866 f.
8) Statens offentliga utredningar, SOU: 2006:14, ”Samernas sedvanemarker- betänkande för gränsdragningskomissionen för renskötselområdet”, Stockholm 2006.
9) Tryckt i A A Stiernman, Alla riksdagars… etc. (Stockholm 1733) s. 2570 f.
10) Uppsala landsarkiv: Kopparbergs länsstyrelses arkiv. Landskanslists handlingar A Ib, No 68a (8/4 1730) tyvärr finns inte böndernas suppliker bevarade.
11) Riksarkivet Stockholm, Topographica, vol. 575-576. Lappmarken.
12) Uppsala Landsarkiv, Kopparbergs Länsstyrelse arkiv, Landskansliets handlingar D I, No. 14 (13/11 1730)
13) Broman, Olof. 1954: ”Glysisvallur och övriga skrifter rörande Hälsingland, III, s. 235. Uppsala.
14) Härnösands landsarkiv; Gävleborgs länsstyrelses arkiv, Landskansliets handlingar, D 1 a, No. 20m sid. 413-415
15) Erixon, Sigurd, 1955; ”Zentralgeleitete und Volkstümliche braukultur”, sid 79-85 i ”Festschrift für Will-Erich Peuckert Zum 60, geburtstag dargebracht von freunden und schülern, husgeråd. Von Helmut Dölker. Berlin
16) Svensson, Sigfrid, 1969. ”Introduktion till Folklivsforskningen”, Stockholm.
17) Härnösands landsarkiv, Gävleborgs länsstyrelses arkiv. Landskansliets handlingar. D 1 a, No.19, sid 467-468.
Ytterligare läsning:
”Tjoevkemåjhtoe”- rapport 2000:4, länsmuseet Västernorrland avdelningen för kulturmiljövård och dokumentation. Juni 2000
”Den försvunna skogssamekulturen i Värmland, Mälardalen och Bergslagen”- Juoni Tervalampi
[Sammanställning av Jannie Staffansson inom projektet I-ON, 2021]