Unika föremål

Geävrrie, gåbddá, ceremoniell trumma

Religiösa och rituella föremål utgör en central del av vårt kulturarv, de har ett stort symbolvärde. Varje generation tillmäter trummorna betydelser utifrån den egna samtiden. Ceremonitrumman har överlevt både en flerhundraårig mission och ett religionsbyte från en traditionell inhemsk religion till kristendom. De har också förflyttats från Sápmi till olika museer i Europa. Idag arbetar samiska institutioner för att de skall återvända.

Foto: Christoffer Skogsmo

Den ursprunglige ägaren har format trumman utifrån en duodje tradition och ett behov av att kommunicera med osynliga väsen och andra världar. Tallen och alen gav material till den svepta ramen och handtaget. Ett formspråk som återfinns på trummor från sydliga och östliga samiska områden. Ett avhårat renskinn syddes fast med tråd tvinnad av renens senor. Renens horn gav material till hammaren. Tuggad albark blandad med saliv, gav en rödaktig färg med vilken en bildvärld tecknades på skinnet. Texten i bläck har tillkommit senare. På baksidan av trumman återfinns amuletter som penisben från björn, mässingsbleck, en pärla och tenntrådslindade snoddar.

Vi vet ofta väldigt lite om personerna som tvingats lämna ifrån sig trummorna. När Ernst Maker mellan 1932 och 1934 gjorde en stor inventering av ceremonitrummor på institutioner i Europa dokumenterade han en i Frankrike där ägaren ”Jon Andersson I Raan”, var synlig genom en etikett. Idag finns inte etiketten kvar på trumman. Vem var han?

12,14,15 januari 1723 hölls ting i Lïkssjuo (Lycksele). Män från Ran, Gran och Vapsten stod inför ting för religionsbrott. De hade fortsatt använda trumman trots att det av kyrkan och kronan sågs som brottsligt och var belagt med böter alternativt spö-, fängelse- eller dödsstraff. Männen bekände hur de använt trumman i renskötseln, för att få jaktlycka eller annan välgång. De uppmanades att lämna in sina trummor och genom beslagtagandet började ett nytt kapitel i trummornas historia. Männen uppmanades även att namnge andra som använt trumman. I det sammanhanget nämns Joen Andersson från Ranbyn. Renskötare inom Ran påverkades både av den svenska och norska missionen. Föregående år hade man i Norge redan bestämt att samer från Ran skulle lämna ifrån sig trummor i Norge. Förmodligen fick Joen Andersson göra det, och det var därför hans trumma först hamnade i Köpenhamn och sedan i Frankrike.

Den beslagtagna trumman och ytterligare en har nu lånats in från museet Mucem i Marseille, Frankrike. Vi får ha dem under ett år. Nu påbörjas nya undersökningar om deras historia. Kanske kommer vi att kunna lägga ytterligare pusselbitar och samtidigt peka på trummornas betydelse idag.