| |

ION Fördjupingstext – Flytten från Fjällsjön, Ruvhten Sïjte

Flytten från Fjällsjön, så kallad; Käringsjön
1950, Ruvhten Sïjte, Tännäs sameby.

Idag är det svårt att veta hur myndigheterna styrde. Hur kunde de flytta på en hel by? Det är endast samer de kan behandla på det sättet.”- informant från Ruvhten Sïjte (s. 17)1

De tycker väl att vi är så gamla vi som är i den här åldern. Det kvittar välj hur de hanterar oss, vi ska ju dö i alla fall någon gång. Gamla ska dö, men unga kan dö”- en av de äldre i Ruvhten Sijte som var med om flytten.  (s. 17)1

 

Tvångsförflyttningar i Sapmie har även skett på senare tid, oftast från samebyar till andra, men också inom samebyars egna marker. En sådan flytt skedde 1955 från Käringsjön /Fjällsjön till Brändåsen i Härjedalen. Det kanske inte låter så dramatiskt för vissa, och för några kanske det inte var det. Men hos andra satte det spår.

 

Vad var syftet för en sådan flytt inom byns egna marker? Det är ännu idag inte riktigt utrett. Men tre huvudskäl uppgavs från myndigheterna som anledning; för det första var det en by i väglöst land. För det andra ansågs husen för omoderna av myndigheterna och behövde repareras. För det tredje ansåg myndigheterna att läget på byn var oförmånligt ur en renskötselsynpunkt. (s. 4)[1],[2] Som mest bodde där ett 70-tal personer fördelade på 14 gårdar i antingen små stugor eller i daerhvie gåetieh (torvkåtor), byn låg vackert till, gårdarna var spridda och nära till vattenkällorna. Mitt i byn låg ett rengärde och det fanns också en skola. Familjerna, majoriteten kvinnor, bodde kvar i Fjällsjön under vintern, det var bara renskötarna som flyttade med hjorden- majoriteten män. (s. 6-7)[1] Varför är det väsentligt att betona var männen/ kvinnorna var? För beslutet som tas påverkade kvinnorna och männen olika, det visade sig sedan även vara dem som påverkades mest som protesterade högst. Men fick minst gehör.

”I Käringsjön ville samerna fortsätta bo, det var där de hörde hemma. De hade sin bostad, sin näring och sin skola där. Men det fanns varken elektrisk ström, vatten eller avlopp. Det gick ingen väg till byn och till affären var det 20 km. ” [3], (s. 7)[1]

Mina funderingar kring detta har varit, och är fortfarande om det verkligen var nödvändigt att flytta på en hel sameby. I Käringsjön var bebyggelsen geografiskt finare, det fanns bättre bär- och fiskemarker. Från renskötselsynpunkt var det positivt med en flytt, för de kom på så vis närmare renbeteslandet, vägen och samhället. Någonting som gått förlorat med flytten är det samiska språket, tror jag. Käringsjön var en isolerad by och där hade språket bevarats.”  (s. 19)[1]

 

Huvudvistet för samerna i Ruvhten sïjte var Fjällsjön/ Käringsjön, och länge hade samerna önskar sig en väg dit, men den frågan hade aldrig tagits på allvar då den bedömdes för orealistisk, trots att den diskuterats sen efter kriget. Idag går det en väg dit, den byggdes några år efter att man tvingade samerna från Fjällsjön. Istället ansågs det smidigare och billigare att flytta på byn, man ville inte dra en väg. Inga lån eller bidrag till nybyggnation eller renoveringar beviljades på den tiden till en plats som låg så avsides. Från en början ville inte samebyn ta några beslut om en flytt, men myndigheterna ansåg bostäderna vara i sånt uselt skick att det enda som gick att göra var att bygga nytt.

 

1952 höll byggnadsnämndsordföranden i Tännäs ett möte med samebyn, vid sammanträdet antecknades det att samerna var villiga att flytta vistet vid en nybyggnation, Ränningsvallen och Brändåsen var uppe på förslag som nya orter. Man diskuterade även regler för egnahemslån.

I protokollet från mötet nedtecknas stämmor som är för en flytt- med olika villkor så som att kunna köpa lös marken från staten var hustet bygges. Några röster sa att: ”Flyttar de, flyttar jag”, och en stark bestämd röst för nej. (s. 8)[1] Man får ha i beaktning att det var byggnadsnämndens-ordförande som tog anteckningar.

 

”Första gången vi fick höra om en flytt var tre, fyra år innan den verkställdes. Det kom en helikopter till byn och bjöd byns invånare på en flygtur. De berättade då hur bra det skulle bli på alla vis. Att komma till en väg, praktiska hus och allt skulle underlättas för oss.” (s. 8)[1]

 

Bönderna protesterar

Myndigheterna skulle bygga en ny by åt samerna, husen skulle kosta mellan 12-16 000 kr. husen skulle vara två- eller tre rum på 40-, eller 50 kvm utan källare och byggas på plintar. Men var denna by skulle ligga blev omdebatterat, i ett protokoll fastslog kommunalfullmäktige ”att uttalat sig för olämpligheten av att en blivande lappby förlades i Högvålens by, eller i dess närhet”. (s. 9)[1],[4]“Skulle fallet bli att lapparna kommer till Högvålens by kommer dess befolkning inte att se med goda ögon på detta beslut” rapporterade tidningen Östersunds-Posten 1953. Kronoarrendatorerna i området såg inte på en flytt av samer till deras byar som något positivt, tidningen Härjedalen skrev att det ”tycks segla upp en motreaktion till flyttningen, ty kronoarrendatorerna i Högvålen och Sörvattnet ser inte med blida ögon på att samerna bosätter sig nära deras byar”. (s. 10)[1], 4Arrendatorerna runt om i byarna kring Brändåsen gick ihop för att protestera mot en flytt till Brändåsen. De som bodde i byarna hänvisade sig till Lantbruksministern Wilhelm Wessén, som menade att i norra lappmarken var det omöjligt att i samma byar sammanföra bofasta och lappar. [4] Det är tydligt att samerna inte var vidare välkomna att bosätta sig bland icke-samer i deras byar som hade god infrastruktur, avlopp, el, vatten, affärer och skola. Samerna själva ansåg att obebodda Brändåsen var den lämpligaste platsen för nya bostäder, då det var där renarna betat sedan gamla tider.

 

Det var strid med Högvålen, De ville inte ha lapparna så nära.(…) De var rädd att vi skulle ta jobben ifrån dem och blandas med dem”- informant från Ruvhten Sïjte. (s. 10)[1]

 

Byn i Brändåsen.

En äldre kvinna protesterade mot en flytt av byn. Hon förstod inte vad en flytt skulle tjäna till. Själv menade hon att de bott i Käringsjön så länge, och ingen hade tidigare klagat. ”det blir bara en hel del nya besvär om vi kommer fram till landsvägen. Flickorna kommer gifta sig med bönderna och pojkarna får andra intressen och vem ska då sköta renarna?” (s. 12)[1]

 

Tillslut byggdes det i Brändåsen. Samerna blev lovade rejäla hus men ritningarna som hade visats blev inte av- de ansågs bli fler dyra att bygga. Något som samerna inte fick reda på. Istället byggdes det barack-liknande hus som höll låg standard och en rad allvarliga brister på grund av dåligt utförande. Husen var så dåligt isolerade och kalla så människorna som bodde där blev sjuka av kylan. När spisen skulle sättas in brast golvet. Spisen for rakt genom. De hade också lovats att de skulle få egna gårdar och inte bo för nära varandra. Husen byggdes med 40 meters mellanrum för att spara på kostnaden att dra avlopp. I mars 1955 meddelande kommunalfullmäktiges ordförande Liljegren i tidningen att husen var färdiga… Fast det som var kvar att göra var målning av husen, vatten och avlopp. Samt att ström saknades. (s. 13)[1]

 1955 i Brändåsen stod husen på plintar, det var öppet under och blåste in. De lovade att vi skulle få det så väldans bra i Brändåsen men det blev tvärt om. Vi hade inget vatten i Brändåsen från början. I Käringsjön låg brunnen nära till, men här blev vi tvungna att gå genom hela byn till vattenkällan. Vi hade uthus till toalett, det var inte heller bättre än i Käringsjön. Det var väldigt kallt i husen, skurtrasor frös vis spisen,(…), mitt på golvet i köket tände min mor en tändsticka och den slocknade genast. Potatisen blev vi tvungna att linda in i renskinn och ha i soffan.” (s. 14)[1]

Först blev vi lovade husen utspridd i Brändåsen, de blev istället ihoptorvad inpå varandra, detta för att det skulle bli billigare med vattenfrågan. (…) Det som var skrämmande var att de husen som kom var inte alls de hus som planerades från början, detta fick vi höra på omvägar. Nog var det fiffel alltid!” Informant från Ruvhten Sijte (s. 14)[1]

Första sommaren då det byggdes i Brändåsen kom det turister söderifrån på genomresa, de stannade vid vägen och gick till min brors hus och undrade vad det var för byggen. De tyckte att det såg ut som en alkoholistanstallt och att det såg för bedrövligt ut. De trodde väl att det var slitna, sjuka människor som skulle få någon slags behandling som skulle bo där.” (s. 14)[1]

 

Skarp kritik riktas. Kvinnorna leder kampen.

Flertalet besiktningsrapporter under flera år kom med mycket skarp kritik. Dåvarande jordbruksminister Sam Norup besökte också byn och skakade på huvudet. Han tyckte det var en skandal hur det hade blivit byggt. (s. 15)1 Kvinnorna i byn uppsökte landshövdingen för att begära att renoveringarna och färdigställande skulle ske. När kritiken kring bygget hårdnade så avsade sig byggnasdamästaren sig uppdraget. Han hade ”tröttnat på samernas kverulans och tänkte hoppa av projekt Brändåsen” (s. 15)11956 begärde entreprenören från byggbolaget att bli befriad från föreskrivet ansvar, eftersom samerna redan bott i lägenheterna så länge, något som dock avvisades” (s. 16)[1],[4]

 

En av de boende i husen berättar att han ”minns hur golven gungade till en början, eftersom det inte fanns någon riktig grund och hur till och med spisarna saknade riktigt underrede för att stå stadigt.” [4] Vidare blev samerna tvingade att riva de hus de hade i Käringsjön, så de hade inte möjligheten att återvända till Käringsjön.

 

Vi blev tvingade av staten att riva ned varenda stuga i Käringsjön efter flytten. De fick absolut inte så kvar. Vi skulle få flytta de till någon fiskesjö i fjällvärlden. De som inte tog rätt på virket fick bränna det, allt skulle vara städat. Bara detta var skrämsel!  Vi hade ingen chans att flytta tillbaka om vi inte var nöjda med husen i Brändåsen. Nu idag har man långa baktankar om varför det skulle vara så?” (s. 17)[1]

Många av Ruvhten Sijtes medlemmar upplevde flytten som tvång. Andra inte.

Ja, inte ville vi flytta frivilligt. (…) Myndigheterna skulle helt enkelt ha bort oss därifrån. Det var inte så noga för det var bara samer, vi skulle rätta oss.” (s. 17)[1]

För min del upplevde jag det inte som tvång. Samerna själva, och myndigheterna bestämde att vi skulle flytta, det var en överrenskommelse.” (s. 17)[1]

Jag uppfattade det som att de yngre renskötarna i byn var positiv till en flytt, medan de äldre upplevde det mer eller mindre som tvång.” (s. 17)[1]

 

Källor:

  1. M.Rihpa, Flytten från Kärringssjön, samerna i Kärringssjön förflyttas till Brändåsen vid nitten av 1950-talet, Umeå Universitet, institutionen för arkeologi och samiska studier, 2000.
  2. M. I. Rolén, Jämtland och Härjedalens historia femte V delen, s.705-820, 1880-1980, Jämtlands läns museum.
  3. E. Torp, Samtal I fjällen, 1996.
  4.  L. Thomasson, ”Bråk när Tännässamer skulle få bättre bostäder. Vi vill inte ha några lappar i vår by!” I, Samefolket, s. 28-31, 1993:4.

Ytterligare läsning och fördjupning på området: 

Bo Lundmarks uppteckning om ”flytten från Fjällsjön”

”Om lapparna i Jämtland och Härjedalen” – Lars Thomasson, Acta Laponica XII

”ABC- bland fjällen” nomadslärarinnan Sigrid Rutfjäll berättar